Att skicka cargo är minsann inte det enklaste, framförallt inte här i Indien. Vi började i god tid med att kolla upp olika transportföretag och ganska snabbt sållade det ut sig vilka transportföretag som var intressanta. Vi kollade Fedex, DHL, TNT mm. Fedex och DHL var svindyra, de kostade typ 4 ggr mer än de andra.
Till slut verkade det som TNT var bäst. De skulle ta 210 rupier per kg om vi skickade mer än 100 kg, vilket vi trodde att det skulle bli. Var det under 100 kg skulle det däremot kosta 265 rupier per kg. Men så fanns det också ett annat företag som inte skickade grejerna själva, utan de använde själva TNT, men det hade mängdrabatt så det skulle bli billigare att skicka via dem. De skulle ta 200 rupier per kg, inte så värst mycket mer, men de skulle också skicka några som packade åt oss och framförallt tog med sig kartonger som vi inte hade några.
De sa också att vi kunde följa med till TNT och övervaka inlämningen vilket gjorde att det kändes tryggt. Så igår kom de där killarna och vi började packa. När vi sedan had packat femm kartonger så kände jag att jag ville väga dem. Då sätter sig en av killarna och mäter lådorna och skriver upp olika vikter för de olika kartongerna. De större kartongerna som är som flyttkartonger ungefär skrev han 22 kg på. Det han räknat ut var den så kallad volymvikten, man kan säga att det är den minivikt man blir debiterad för en viss volym. Väger boxen mindre får man betala motsvarande volymvikten och väger boxen mer så betalar man vad den väger.
Detta är inget konstigt, det här är internationella regler, det var samma regler som när vi skickade cargo till Indien i början av resan. Jag hade glömt bort det där med volymvikten, men visste ju att det var något som vi måste följa. Eftersom våra boxar vägde rejält mycket mindre så var vi tvungna att ändra om och göra packningen mer optimal. Om vi nu skulle betala för 22 kg så var det ju lika bra att se till att boxen också vägde 22 kg.
Så vi fick öppna några av boxarna och lyft ut lätta grejer och lägga in sådant som väger mer. Nu hade det gått tre timmar sedan vi började och vi insåg att vi behövde mer tid, så vi skickade iväg packkillarna och började göra om lite. Det var nu det vi började komma till lite insikt hur saker och ting fungerar när det gäller cargo. Vi var visserligen förvarnade att de här företagen väger lådorna som om det vore guld.
För när vi skulle börja packa en ny låda som hade andra mått, så ville jag naturligtvis veta vad volymvikten var, så jag gick till det mail jag hade fått i samband med cargot till Indien där formeln fanns. Den var längden (cm) x bredden (cm) x höjden (cm) / 6000. Nu behövde ju inte den här formeln vara samma som de använde så jag kontrollerade med en den stora boxen, den på 22 kg, och fick ett helt annat värde. Då räknade jag baklänges och fick fram LxBxH/4125, vilket kändes som ett märkligt värde.
Okej, det är alltså inte samma formel längre. Så jag gick in på TNTs hemsida och hittade formeln där. Den hade ändrats 1:a juni i år och till 5000 istället för 6000, men inte 4125.
Med den formeln räknade jag om alla kartonger, den på 22 kg blev nu istället 19 kg, och fick en total volymvikt som var 12 kg mindre än den som packkillen hade räknat fram. Det är stor skillnad skulle jag vilja säga.
När killen kom tillbaka så konfronterade vi honom med detta och han sa då att du kan inte mäta kant till kant, om boxen är så välpackad att väggarna bågnar utåt så lägger man till en cm på varje sida. Att man justerar lite för utbuktande kanter är en sak men att lägga på två cm på varje sida var ju lite att ta i. En het diskussion uppstod och han visade hur han mätte, 63 cm (utan extra tillägg). Då la jag mitt måttband bredvid och det blev 62 cm. Märkligt, minst sagt!
Men så tittade jag på startändan och där hade han satt måttbandet så att det startade en cm in på måttbandet. Jag påpekade det och fick till min stora förvåning att så mäter man ju. Han menade alltså på fullaste allvar att man måste ju starta på ett. Inte konstigt att det var felräknat på alla kartonger. Vilket förtroende man får för en sådan kille
Nåväl, i slutändan var det ju ändå TNT som skulle mäta och väga så det spelade i viss mån mindre roll att han mätt fel. Men bedrägligt var det naturligtvis ändå eftersom vi medden principen lurades att packa fler grejer i kartongerna än nödvändigt.
Till slut så åker Vino iväg med packkillen till TNT där Karan redan väntar för att assistera Vino och där utspelar sig nästa scen. På TNT visar det sig att de inte har tänkt att laminera lådorna som packkillen hade lovat. Istället skulle de lägga dem i säckar. "Det är ju att laminera", hävdade killen. Jo, just det, säkert att det var det du menade när du sa det till oss.
TNT vägde sedan lådorna och det blev 111 kg. Det stämde ju ganska väl med det vi hade vägt så ingen issue om det. När lådorna var vägda tyckte packkillen att nu var det dags att få betalt. Då frågade Vino om var pappret som bekräftade att lådorna var försäkrade var någonstans. "Det får ni när lådorna gått igenom tullen om några dagar", säger packkillen. Om några dagar! Tror du vi är dumma eller? Alltså inte chans att vi skickar iväg lådorna utan att få en garanti på att om något händer så får vi ersättning.
Packkillen hävdar att det är så det fungerar, men Karan vägrar och till slut så beslutar sig Vino och Karan att ta hem kartongerna igen. När Vino kommer hem är klockan halv tolv på kvällen.
Nästa dag är vi fortfarande inställda på att skicka med TNT, men inte från det kontoret för de var inte trevliga där. Vino ringer telefonsamtal efter telefonsamtal och försöker få klarhet i det här med hur försäkring av försändelsen fungerar. På TNTs hemsida står det klar toch tydligt att om grejerna skickas med flyg så gäller att man kan bli ersatt upp till 20 Euro per kg. Men när Vino pratar med TNT så verkar det inte finnas någon försäkring alls, vilket känns väldigt märkligt.
Till slut bestämmer vi oss för att ringa TNT i Sverige, det är ju trots allt de som kommer leverera lådorna när vi kommer fram. Tjejen där blir väldigt förvånad när hon här att försändelsen inte skulle vara försäkrad, men till slut kommer det fram att problemet är att vi skickar som privatpersoner, och TNT skickar bara för företag. Så på något sätt kringgår TNT i Indien detta men då är man inte försäkrad. För mig låter det väldigt märkligt måste jag säga.
Nu börjar det kännas alltmer desperat för tiden rinner iväg och vi känner att vi måste få iväg lådorna. Vi börjar googla igen och hittar ett företag som verkar skicka för privatpersoner, de skulle höra av sig igen. Vi fortsätter diskussionen och kommer till slut in på att kanske man kan skicka med Finnair som vi åker med. Vino ringer Finnair i Indien och får bekräftad att självklart är lådorna försäkrade om ni skickar dem med oss, även om ni är privatpersoner. Däremot tar vi inte emot lådorna själva, du måste gå igenom en av våra agenter. Så vi får ett namn och telefonnummer att ringa.
Vino ringer och får bekräftat att det går att skicka lådorna genoom honom och att om vi kommer innan halv fyra så kan ni få iväg dem idag. Priset är 170 rupier per kg plus 1500 rupier för hanteringen.
Nu är det bråttom, att åka till flygplatsen är alltid ett vågspel här i Delhi. Dessutom är bilen inte stor nog för att ta alla som skall med. Släkten är överens, du skall inte åka ensam, men jag har inte möjlighet att åka då jag jobbar. Till slut ställer Jatinder, Karans pappa, upp och följer med. Det finns inte en enda bil stor nog att hyra någontans. Så det slutar med att de får ta två bilar till flygplatsen. Killen som kör den hyrda bilen kör fruktansvärt dåligt, och det dröjer inte många minuter innan Vino ringer till mig och beklagar sig. Men även om han körde dåligt så kunde han en väg till flygplatsen där det inte var någon trafik alls, och var ju guld värt.
Väl framme vid flygplatsen och inlämningsstället så gick allt som på räls. Lådorna vägdes och visade inte 111 kg som hos TNT utan 107 kg. Eftersom lådorna var igentejpade så är vi säkra på att vi inte har öppna dem. Märkligt att de vägde mer hos TNT...
Nåja, till slut kom alltså lådorna iväg och dessutom till ett avsevärt mycket lägre pris än vi trodde det skulle bli.
fredag 19 juni 2009
torsdag 18 juni 2009
Äntligen får vi åka hem!
I söndags skulle vi ha åkt hem till Sverige, men vi blev stoppade när vi skulle gå igenom emigreringskontrollen. Vi hade redan checkat in och var på väg in till den internationella delen. Men som sagt kom vi inte förbi tjänstemannen, och framförallt inte hans chef. Felet vi hade gjort var att vi hade glömt att registrera oss eftersom vi stannade längre än sex månader. Glömmer man det måste man åka tillbaka och göra registreringen ändå.
Vi var hur deppiga som helst; efter nio månader i Indien så längtar vi sååå mycket efter att få komma hem igen. Emily grät och var förbannad, hon ville ju komma hem och träffa farmor och farfar och få farmors björnbärskräm och Sankt Agur (en krämig blåmögelost) med vindruvor.
Men så idag torsdag fick vi klartecken att åka hem. Så vi flyget går imorgon bitti, på midsommarafton. Vi missar festen med våra vänner som vi har sett fram emot så länge, och som var en stor anledning till valet av avresedatum. Men med tanke på det som hänt så är vi glada att få komma hem. I det här landet kan många saker gå fel när man tampas byråkratin.
Jag kan säga att den här veckan har givit oss en helt annan bild om hur Indien fungerar.
Vi var hur deppiga som helst; efter nio månader i Indien så längtar vi sååå mycket efter att få komma hem igen. Emily grät och var förbannad, hon ville ju komma hem och träffa farmor och farfar och få farmors björnbärskräm och Sankt Agur (en krämig blåmögelost) med vindruvor.
Men så idag torsdag fick vi klartecken att åka hem. Så vi flyget går imorgon bitti, på midsommarafton. Vi missar festen med våra vänner som vi har sett fram emot så länge, och som var en stor anledning till valet av avresedatum. Men med tanke på det som hänt så är vi glada att få komma hem. I det här landet kan många saker gå fel när man tampas byråkratin.
Jag kan säga att den här veckan har givit oss en helt annan bild om hur Indien fungerar.
onsdag 13 maj 2009
Bästa årstiden att vara i Indien?
Innan jag åkte på den här resan så hade jag hört att bästa tiden att vara i Indien är i november till januari på vintern. I februari-mars blir det sedan för varmt att vara här. Och på sommaren, maj-juni är det stekhett och outhärdligt. I juli kommer sedan monsunen och det blir varmt och fuktigt.
Så det var med viss tvekan som jag såg fram emot den här tiden. Men jag börjar fundera på om inte februari-april är den bästa tiden att vara här. I april börjar det visserligen bli riktigt varmt, men samtidigt är det också väldigt torrt. Detta ger trevliga effekten att det nästan inte finns några myggor här just nu. Dessutom berättade någon här att virus inte trivs i varmt och torrt väder så det är inte så mycket av den sorten heller.
Värmen har naturligtvis sina problem, men det känns som vi har bra koll på läget just nu, och så länge det är torrt så är det inte så farligt. Just nu det är faktiskt riktigt trevligt att vara här, framförallt de dagar temperaturen sjunker till behagliga 37-38 grader.
Fast det är ju klart, hade vi inte haft poolen så hade det inte varit lika trevligt. Den gör väldigt mycket för välmåendet.
Så det var med viss tvekan som jag såg fram emot den här tiden. Men jag börjar fundera på om inte februari-april är den bästa tiden att vara här. I april börjar det visserligen bli riktigt varmt, men samtidigt är det också väldigt torrt. Detta ger trevliga effekten att det nästan inte finns några myggor här just nu. Dessutom berättade någon här att virus inte trivs i varmt och torrt väder så det är inte så mycket av den sorten heller.
Värmen har naturligtvis sina problem, men det känns som vi har bra koll på läget just nu, och så länge det är torrt så är det inte så farligt. Just nu det är faktiskt riktigt trevligt att vara här, framförallt de dagar temperaturen sjunker till behagliga 37-38 grader.
Fast det är ju klart, hade vi inte haft poolen så hade det inte varit lika trevligt. Den gör väldigt mycket för välmåendet.
Bilen såld
Igår sålde vi bilen, eller rättare sagt vi accepterade ett bud och tog emot handpenning.
Här i Indien verkar det fungera lite annorlunda mot vad jag är van vid. Fast jag köper och säljer ju inte begagnade bilar så ofta i Sverige, så vad vet jag egentligen.
Men som sagt, här kan man göra som vi gjort. Vi kom överens med en köpare om pris och tog emot handpenning, vilket innebär att vi är bundna att sälja bilen till dem och de är bundna att köpa den. Drar vi oss ur så får vi betala tillbaka dubbla handpenningen och drar de sig ur får de inte pengarna tillbaka.
Så nu kan vi fortsätta använda bilen tills avtalat datum i juni då vi får resterande pengarna och bilen skrivs över till den ägaren.
Återstoden av tiden fram til hemresan får vi förhoppningsvis låna en bil av Meeta och Vivek som om allt går enligt planerna åker till England om två veckor.
Det känns väldigt skönt att ha detta klart, det var den biten som oroade mig mest, att vi inte skulle få det vi hade budgeterat, men det fick vi nu alltså.
Här i Indien verkar det fungera lite annorlunda mot vad jag är van vid. Fast jag köper och säljer ju inte begagnade bilar så ofta i Sverige, så vad vet jag egentligen.
Men som sagt, här kan man göra som vi gjort. Vi kom överens med en köpare om pris och tog emot handpenning, vilket innebär att vi är bundna att sälja bilen till dem och de är bundna att köpa den. Drar vi oss ur så får vi betala tillbaka dubbla handpenningen och drar de sig ur får de inte pengarna tillbaka.
Så nu kan vi fortsätta använda bilen tills avtalat datum i juni då vi får resterande pengarna och bilen skrivs över till den ägaren.
Återstoden av tiden fram til hemresan får vi förhoppningsvis låna en bil av Meeta och Vivek som om allt går enligt planerna åker till England om två veckor.
Det känns väldigt skönt att ha detta klart, det var den biten som oroade mig mest, att vi inte skulle få det vi hade budgeterat, men det fick vi nu alltså.
tisdag 5 maj 2009
Tata Nano, misslyckande eller succé?
Fick en länk idag av Tommy, en kollega som gick till GP där man skrev om Tata Nano som en Vild rusch efter billig bil. Men jag kände inte riktigt igen mig för på morgonen hade jag läst i Times of India att det var ljumt intresse för samma bil.
Uppenbarligen ser man saker på olika sätt. GP tycker att 200 000 bilar är enormt mycket medan Times of India tycker 200 000 när man förväntat sig 500 000 är ganska dåligt.
Uppenbarligen ser man saker på olika sätt. GP tycker att 200 000 bilar är enormt mycket medan Times of India tycker 200 000 när man förväntat sig 500 000 är ganska dåligt.
måndag 4 maj 2009
Storm
Just nu är det storm och häftigt regnväder ute. Det blixtrar ordentligt och det känns som att sitta i en tropisk storm, vilket man med viss rätta kanske kan kalla det.
I samband med att regnet började sjönk temperaturen drasktiskt, såpass mycket att man inte behöver ha på AC:n längre. På sätt och vis är det lite mysigt och skönt med omväxling i vädret. Fast det bästa är förstås att temperaturen gått ned.
Emily var bjuden på bröllop ikväll av hennes lärare; nu sa vi nej till det eftersom det låg så långt bort, och med tanke på hur vädret har blivit är jag glad att hon inte åkte.
I samband med att regnet började sjönk temperaturen drasktiskt, såpass mycket att man inte behöver ha på AC:n längre. På sätt och vis är det lite mysigt och skönt med omväxling i vädret. Fast det bästa är förstås att temperaturen gått ned.
Emily var bjuden på bröllop ikväll av hennes lärare; nu sa vi nej till det eftersom det låg så långt bort, och med tanke på hur vädret har blivit är jag glad att hon inte åkte.
onsdag 29 april 2009
Hettan har kommit...
Idag var det 43 grader varmt och det är för mycket kan jag lugnt säga. Man måste i princip ha AC:n på hela dagen för att få en dräglig temperatur hemma. Och ut går man inte i onödan, speciellt inte i solen. Nu är det väldigt torrt också, kanske runt 5-10% luftfuktighet på dagarna, vilket gör att det inte känns lika jobbigt som det skulle ha varit om det varit fuktigt också.
Fast med så låg luftfuktighet och sådan värme så måste man vara väldigt noga med att dricka ordentligt och dessutom se till att få i sig salt också. Är man ute mycket räcker det inte att dricka vanligt vatten, det gör nästan bara saken värre eftersom man då lakar ur kroppen från de salter den har.
Fast det är ändå märkligt hur väl man anpassar sig. Hemma i Sverige kunde jag tycka att det är äckligt varmt i huset när det var 24 grader varmt. Nu har vi konstant över trettio grader inomhus på dagarna, och det är helt klart hanterbart.
Och när det gäller poolen verkar det inte spela någon roll hur varmt det är ute, man fryser ändå när man kommer upp ur vattnet. Jag fattar inte att vattnet kan hålla sig så kallt när det är så varmt ute. Gissningsvis beror det på att poolen mestadels är i skuggan på dagen och på natten sjunker trots allt temperaturen till runt 23 grader.
Fast med så låg luftfuktighet och sådan värme så måste man vara väldigt noga med att dricka ordentligt och dessutom se till att få i sig salt också. Är man ute mycket räcker det inte att dricka vanligt vatten, det gör nästan bara saken värre eftersom man då lakar ur kroppen från de salter den har.
Fast det är ändå märkligt hur väl man anpassar sig. Hemma i Sverige kunde jag tycka att det är äckligt varmt i huset när det var 24 grader varmt. Nu har vi konstant över trettio grader inomhus på dagarna, och det är helt klart hanterbart.
Och när det gäller poolen verkar det inte spela någon roll hur varmt det är ute, man fryser ändå när man kommer upp ur vattnet. Jag fattar inte att vattnet kan hålla sig så kallt när det är så varmt ute. Gissningsvis beror det på att poolen mestadels är i skuggan på dagen och på natten sjunker trots allt temperaturen till runt 23 grader.
Datorkrasch, up and running again
Det var som sagt var tur att det var min jobbdator som havererade och inte hemdatorn. Med jobbdatorn får man ju hjälp. Och visserligen tog det en hel dag att få Windows och de vanligaste programmen installerat. Men hade det hänt samma sak med hemdatorn är jag rädd att det hade avsvärt mycket längre tid.
När Windows och standardprogrammen var installerade så behövde jag också installera hela utvecklingsmiljön igen. Nu har jag gjort sådant här så många gånger förut att det inte direkt kändes som ett problem förutom att det tog en massa tid som jag kunde ha utnyttjat bättre.
Men fungerar allt igen. Det är väl fortfarande lite småsaker kvar att fixa, men det tar jag allt eftersom de dyker upp.
När Windows och standardprogrammen var installerade så behövde jag också installera hela utvecklingsmiljön igen. Nu har jag gjort sådant här så många gånger förut att det inte direkt kändes som ett problem förutom att det tog en massa tid som jag kunde ha utnyttjat bättre.
Men fungerar allt igen. Det är väl fortfarande lite småsaker kvar att fixa, men det tar jag allt eftersom de dyker upp.
onsdag 22 april 2009
Datorkrasch
Så hände det som jag mest hade befarat när jag åkte hit till Indien. Min arbetsdator har börjat svaja betänkligt och jag tror att jag måste installera om hela Windows på den. Den uppför sig väldigt konstigt i vissa lägen och tyvärr verkar det bli värre och värre.
Förhoppningsvis räcker det att installera om Windows. I värsta fall är det något fel på hårdvaran. Allt sådant här blir ju jobbigare när man inte är på sitt riktiga kontor. Nu finns det naturligtvis support även här i Indien, och jag har fått ett namn att kontakta. Tyvärr var han inte på plats idag, så jag hoppas vi kan fixa det imorgon istället.
Och egentligen är detta inte det värsta som kan hända, det hade varit värre om den privata datorn hade kraschat, på jobbet får man ju trots allt bra hjälp. Men trist är det i vilket fall, eftersom tiden bara rinner iväg och man inte får något gjort.
Förhoppningsvis räcker det att installera om Windows. I värsta fall är det något fel på hårdvaran. Allt sådant här blir ju jobbigare när man inte är på sitt riktiga kontor. Nu finns det naturligtvis support även här i Indien, och jag har fått ett namn att kontakta. Tyvärr var han inte på plats idag, så jag hoppas vi kan fixa det imorgon istället.
Och egentligen är detta inte det värsta som kan hända, det hade varit värre om den privata datorn hade kraschat, på jobbet får man ju trots allt bra hjälp. Men trist är det i vilket fall, eftersom tiden bara rinner iväg och man inte får något gjort.
Poolen
Ibland har man flyt. Det visade sig nämligen att han som har hand om gymmet och som också har hand om poolen är utbildad och certifierad simlärare. Så nu får Emily lektioner av honom. Och eftersom de barnen i huset som badar redan kan simma så kan man nästan säga att hon har privatlärare. Hon kan få lektioner varje dag om hon vill. Och hon vill lära sig simma men träna är inte så roligt.
Hur förklarar man för henne att ett sådant här tillfälle kommer hon aldrig få igen? Att kunna gå ner varje dag och träna simning och dessutom ha en egen tränare? Skulle hon gå på simskola i Sverige så blir det väl en gång i veckan med 10-15 andra barn (om man inte väljer någon intensivkurs på sommaren förstås, då blir det i varje oftare).
Som kuriosa kan sägas att här i Indien verkar man lära sig frisim först. Vi berättade för läraren att i Sverige lär vi oss alltid bröstsim först. Jag minns t.ex. att jag gick på speciell crawl-skola för att lära mig frisim. Simlärarens kommentar var att "Jaha, det är därför de är så bra på bröstsim!".
Fast det är fortfarande kallt att gå ned i poolen, trots att det är 35-40 grader varmt i skuggan. Men nu börjar det bli varmare på nätterna också så det innebär väl att poolens vatten också kommer att bli varmare.
Annars är det helt underbart att efter jobbet gå ner och ta ett dopp och simma några längder. Det svalkar kroppen för hela kvällen.
Hur förklarar man för henne att ett sådant här tillfälle kommer hon aldrig få igen? Att kunna gå ner varje dag och träna simning och dessutom ha en egen tränare? Skulle hon gå på simskola i Sverige så blir det väl en gång i veckan med 10-15 andra barn (om man inte väljer någon intensivkurs på sommaren förstås, då blir det i varje oftare).
Som kuriosa kan sägas att här i Indien verkar man lära sig frisim först. Vi berättade för läraren att i Sverige lär vi oss alltid bröstsim först. Jag minns t.ex. att jag gick på speciell crawl-skola för att lära mig frisim. Simlärarens kommentar var att "Jaha, det är därför de är så bra på bröstsim!".
Fast det är fortfarande kallt att gå ned i poolen, trots att det är 35-40 grader varmt i skuggan. Men nu börjar det bli varmare på nätterna också så det innebär väl att poolens vatten också kommer att bli varmare.
Annars är det helt underbart att efter jobbet gå ner och ta ett dopp och simma några längder. Det svalkar kroppen för hela kvällen.
onsdag 15 april 2009
Första doppet i poolen
Så öppnade poolen till slut! Och lagom till det blev det riktigt varmt också, över 40 grader på dagen. Till på kvällen runt klockan sex när vi gick ner till poolen hade det sjunkit några grader till ca 38 grader.
Ändå kändes det lite kallt att gå i vattnet. Det är uppenbart att man anpassar sig till värmen. Men skönt var det och varken Emily eller Niklas ville gå upp ur vattnet. Niklas blev vansinnig när man försökte ta upp honom och Emily vägrade helt enkelt att gå upp.
Poolen har två delar, den ena är väldigt grund, så grund att till och med Niklas bottnar. I den andra är det ca 120-130 cm så Emily bottnar inte. Det hade varit bra om det hade funnits en tredje nivå där hon också bottnar. Men man kan ju inte få allt, och det verkade inte bekymra henne så värst mycket, simmade på med simpuffar alldeles själv i den djupare delen.
Vi får se hur länge hon behöver simpuffar, rent tekniskt kan hon simma, men hon har inte riktigt lärt sig tekniken att andas än och hon tror inte att hon kan simma, vilket kanske är det största hindret.
Ändå kändes det lite kallt att gå i vattnet. Det är uppenbart att man anpassar sig till värmen. Men skönt var det och varken Emily eller Niklas ville gå upp ur vattnet. Niklas blev vansinnig när man försökte ta upp honom och Emily vägrade helt enkelt att gå upp.
Poolen har två delar, den ena är väldigt grund, så grund att till och med Niklas bottnar. I den andra är det ca 120-130 cm så Emily bottnar inte. Det hade varit bra om det hade funnits en tredje nivå där hon också bottnar. Men man kan ju inte få allt, och det verkade inte bekymra henne så värst mycket, simmade på med simpuffar alldeles själv i den djupare delen.
Vi får se hur länge hon behöver simpuffar, rent tekniskt kan hon simma, men hon har inte riktigt lärt sig tekniken att andas än och hon tror inte att hon kan simma, vilket kanske är det största hindret.
måndag 13 april 2009
Så kom värmen till slut
Idag när jag var ute vid lunchtid så var det riktigt varmt. Att vara en längre stund i solen var inget roligt alls. Temperaturen har varit 36-37 grader idag, och det är ju bara en försmak av vad som komma skall. Imorgon säger prognosen att det skall bli 39 grader.
Skulle tro att om en vecka kommer temperaturen ligga över 40 grader dagligen. Och om jag förstått saken rätt så kommer det vara så ända till vi åker hem i juni.
Men å andra sidan, nu är det ju varmt så då öppnar ju poolen. Vi pratade precis med managern och fick bekräftat att imorgon öppnar poolen. Så nu efter nästan sju månader i Indien skall det snart bli dags för det första doppet i poolen.
Skulle tro att om en vecka kommer temperaturen ligga över 40 grader dagligen. Och om jag förstått saken rätt så kommer det vara så ända till vi åker hem i juni.
Men å andra sidan, nu är det ju varmt så då öppnar ju poolen. Vi pratade precis med managern och fick bekräftat att imorgon öppnar poolen. Så nu efter nästan sju månader i Indien skall det snart bli dags för det första doppet i poolen.
Undrens tid är inte förbi
Nåja, något under var det kanske inte, men när vi kom hem i lördags kväll från Ramesh Nagar där Vino är uppväxt, såg vi att det fanns i vatten i poolen. Emily gick nästan och hämtade badkläderna med en gång, trots att det var väldigt sent. Klockan var nog närmare midnatt så att bada var det naturligtvis inte tal om. Men vi bestämde att vi skulle bada på morgonen.
Vi hade åkt tidigare på dagen till Ramesh Nagar för att träffa De som bodde grannar till Vinos familj när de bodde där. Grannarna bor nu i det hus som då var Vinos familjs hus. Fast de har byggt om det helt och hållet så det ser inte ut längre. Men ett annat hus bredvid är fortfarande i sin ursprungsform, så där kunde vi se ungefär hur deras hus såg ut. Nu användes det huset som lagerlokal så det var lite svårt att föreställa sig hur det sett på den tiden, men det i varje fall gav en hum om framförallt storleken på huset.
Det var väldigt roligt för Vino att träffa grannarna igen, och hon träffade dessutom andra gamla grannar också, samt systern till en barndomskompis. Vino hade varit lite tveksam att åka dit först, men nu har hon fått blodad tand och vill åka tillbaka ensam så hon har tid att prata med alla.
Ramesh Nagar ligger på andra sidan av Delhi, vilket är en stor orsak att vi inte åkt dit tidigare på den här resan. Resan dit tog närmare två timmar pga av all trafik. Hade det inte varit trafik så hade det troligen tagit en timme istället.
Poolen då, jo när vi vaknade på söndagsmorgonen så var det med spänd förväntan vi tittade ut för att se hur den såg ut i dagsljus. Men vattnet var alldeles grönt och det såg inte alls trevligt ut. Senare på morgonen var det istället brunt. Då insåg jag att det naturligtvis var så att de höll på att göra rent i poolen. Tydligen häller de i en syra av något slag som rensar bort allt smuts. Detta gör de istället för att försöka skrubba rent den; dels skulle ta för lång tid och dels för att det är omöjligt att komma åt alla gömd skrymslen och vrår som finns i poolen.
Så idag måndag ser vattnet ganska rent ut, fast med en svag antydan till grönt i det, så vi avvaktar att bada tills vi fått klartecken att det är okej.
Jag tycker annars att det är lite märkligt att man inte satt upp en skylt om att man inte får bada, men man utgår väl ifrån att alla redan vet vad som händer, eller så bryr man sig inte. Det här ju i Indien och då får man gnälla lite extra...
Vi hade åkt tidigare på dagen till Ramesh Nagar för att träffa De som bodde grannar till Vinos familj när de bodde där. Grannarna bor nu i det hus som då var Vinos familjs hus. Fast de har byggt om det helt och hållet så det ser inte ut längre. Men ett annat hus bredvid är fortfarande i sin ursprungsform, så där kunde vi se ungefär hur deras hus såg ut. Nu användes det huset som lagerlokal så det var lite svårt att föreställa sig hur det sett på den tiden, men det i varje fall gav en hum om framförallt storleken på huset.
Det var väldigt roligt för Vino att träffa grannarna igen, och hon träffade dessutom andra gamla grannar också, samt systern till en barndomskompis. Vino hade varit lite tveksam att åka dit först, men nu har hon fått blodad tand och vill åka tillbaka ensam så hon har tid att prata med alla.
Ramesh Nagar ligger på andra sidan av Delhi, vilket är en stor orsak att vi inte åkt dit tidigare på den här resan. Resan dit tog närmare två timmar pga av all trafik. Hade det inte varit trafik så hade det troligen tagit en timme istället.
Poolen då, jo när vi vaknade på söndagsmorgonen så var det med spänd förväntan vi tittade ut för att se hur den såg ut i dagsljus. Men vattnet var alldeles grönt och det såg inte alls trevligt ut. Senare på morgonen var det istället brunt. Då insåg jag att det naturligtvis var så att de höll på att göra rent i poolen. Tydligen häller de i en syra av något slag som rensar bort allt smuts. Detta gör de istället för att försöka skrubba rent den; dels skulle ta för lång tid och dels för att det är omöjligt att komma åt alla gömd skrymslen och vrår som finns i poolen.
Så idag måndag ser vattnet ganska rent ut, fast med en svag antydan till grönt i det, så vi avvaktar att bada tills vi fått klartecken att det är okej.
Jag tycker annars att det är lite märkligt att man inte satt upp en skylt om att man inte får bada, men man utgår väl ifrån att alla redan vet vad som händer, eller så bryr man sig inte. Det här ju i Indien och då får man gnälla lite extra...
torsdag 9 april 2009
Stora framsteg för Emily
Vi var på barnkalas häromdagen. Det var Shwetas dotter Lavanya som fyllde tre år. Barnkalaset var i mångt och mycket som ett vanligt svenskt barnkalas.
Men det som jag tyckte var intressant var att notera skillnaden i hur Emily hanterade den här situationen. Det var nu extremt högljutt, jag fick ont i huvudet och var tvungen att gå in ett annat rum för att komma bort en stund. Det var många barn som Emily inte kände. Emily kände egentligen bara två barn som var med den här kvällen, födelsedagsbarnet Lavanya och Sumedha, Meetas dotter. Meeta är ju den vi umgås mest med här i Indien, hon bor också närmast oss, vilket för all del inte är en slump då vi aktivt sökte bostad i närheten av hennes hus.
Hade det här varit när vi precis kommit hit, eller någon gång i höstas för den delen, så skulle Emily troligen gått in i ett annat rum och stannat där, eller satt sig med mig eller Vino och vägrat göra någonting. Nu lekte hon och busade precis som de andra barnen. Det var väldigt roligt att se den här ändringen i henne.
Jag tror att det är flera saker som ligger bakom detta. Naturligtvis känner hon sig mer hemma här nu, hon har ju varit här i sju månader nästan. Men den stora skillnaden tror jag är språket. Den sista månaden har hennes hindi blivit enormt mycket bättre. Hon förstår väldigt mycket nu och hon pratar mycket också, fast inte med Vino, där finns fortfarande en spärr, kanske mest för att svenska alltid kommer vara enklare.
I skolan märks det också stor skillnad. I hennes nya skola som visserligen är en lekskola, precis som den förra, så är lärarna så flexibla att de lär ut efter hennes egen nivå. Så nu har hon börjat lära sig skriva skrivstil, för det tycker hon är så häftigt. Och det är inte den skrivstilen som jag lärde mig i skolan, utan den där gammaldags varianten som min mamma och pappa lärde sig. Hon får lära sig matte också, just nu är det addition och subtraktion av tvåsiffriga tal. Innan vi har åkt hem så kanske hon kan pluttifikationstabellen också. Och så har hon läxa nästan varje dag. Det tror jag inte hon kommer ha i Sverige när hon börjar i skolan till hösten.
En kollega till mig nämnde att på sex månader kommer ett barn in i ett nytt språk, och jag vet inte om det är något magiskt med det talet, men just efter sex månader vände det för Emily.
Men det som jag tyckte var intressant var att notera skillnaden i hur Emily hanterade den här situationen. Det var nu extremt högljutt, jag fick ont i huvudet och var tvungen att gå in ett annat rum för att komma bort en stund. Det var många barn som Emily inte kände. Emily kände egentligen bara två barn som var med den här kvällen, födelsedagsbarnet Lavanya och Sumedha, Meetas dotter. Meeta är ju den vi umgås mest med här i Indien, hon bor också närmast oss, vilket för all del inte är en slump då vi aktivt sökte bostad i närheten av hennes hus.
Hade det här varit när vi precis kommit hit, eller någon gång i höstas för den delen, så skulle Emily troligen gått in i ett annat rum och stannat där, eller satt sig med mig eller Vino och vägrat göra någonting. Nu lekte hon och busade precis som de andra barnen. Det var väldigt roligt att se den här ändringen i henne.
Jag tror att det är flera saker som ligger bakom detta. Naturligtvis känner hon sig mer hemma här nu, hon har ju varit här i sju månader nästan. Men den stora skillnaden tror jag är språket. Den sista månaden har hennes hindi blivit enormt mycket bättre. Hon förstår väldigt mycket nu och hon pratar mycket också, fast inte med Vino, där finns fortfarande en spärr, kanske mest för att svenska alltid kommer vara enklare.
I skolan märks det också stor skillnad. I hennes nya skola som visserligen är en lekskola, precis som den förra, så är lärarna så flexibla att de lär ut efter hennes egen nivå. Så nu har hon börjat lära sig skriva skrivstil, för det tycker hon är så häftigt. Och det är inte den skrivstilen som jag lärde mig i skolan, utan den där gammaldags varianten som min mamma och pappa lärde sig. Hon får lära sig matte också, just nu är det addition och subtraktion av tvåsiffriga tal. Innan vi har åkt hem så kanske hon kan pluttifikationstabellen också. Och så har hon läxa nästan varje dag. Det tror jag inte hon kommer ha i Sverige när hon börjar i skolan till hösten.
En kollega till mig nämnde att på sex månader kommer ett barn in i ett nytt språk, och jag vet inte om det är något magiskt med det talet, men just efter sex månader vände det för Emily.
onsdag 8 april 2009
Mera regn så ingen pool
Idag har det regnat hela dagen och då sjunker ju temperaturen.
Och när temperaturen är låg (nåja det är väl en 25 grader ute i varje fall), så öppnar man inte poolen. Vi får väl hoppas att det slutar regna några dagar så att de får fyllt på med vatten någon gång.
Det känns som de går och drar på det. Men vi skall väl inte få ha någon pool...
Det finns några i familjen som längtar efter att bada i poolen. Niklas tittar ut från balkongen varje dag och säger Naj-naj, vilket betyder bada på hindi barnspråk. Emily har slutat tjata, men tittar också ut varje dag för att se om något har hänt.
Och när temperaturen är låg (nåja det är väl en 25 grader ute i varje fall), så öppnar man inte poolen. Vi får väl hoppas att det slutar regna några dagar så att de får fyllt på med vatten någon gång.
Det känns som de går och drar på det. Men vi skall väl inte få ha någon pool...
Det finns några i familjen som längtar efter att bada i poolen. Niklas tittar ut från balkongen varje dag och säger Naj-naj, vilket betyder bada på hindi barnspråk. Emily har slutat tjata, men tittar också ut varje dag för att se om något har hänt.
torsdag 2 april 2009
Internet banking i Indien
Efter att ha använt den indiska internetbanken i ett halvår så kan jag väl säga att när man lärt sig systemet så är det inte så illa trots allt.
Oftast fungerar det väldigt bra. Att flytta pengar till andra konton är lika enkelt som i Sverige, åtminstone när man väl kommit igenom processen att registrera mottagaren. Att betala räkningar är inte lika smidigt, det finns inget bankgiro som i Sverige, så det är upp till företagen att registrera sig hos respektive bank (tror jag i varje fall). Listan på företag som tar emot pengar via banken är väldigt mager måste jag säga.
Men ibland blir man överraskad, som häromdagen när jag skulle betala hyran och upp en betalning till den registrerade mottagare som jag betalat till varje månad sedan jag kom hit. Den här gången gick det helt plötsligt inte att betala till mottagare. Istället fick jag ett felmeddelande
"The branch is disabled for any modes of transfer".
Jag skickade ett mail via internetbanken, för att ringa är fortfarande lika jobbigt. Jag fick faktiskt ganska snabbt ett svar att jag inte bifogat kontonumret i mailet så jag svarade med att skicka det också. Så igår när jag satt på jobbet så ringde en tjej från banken och berättade för mig vad felet var och att jag kunde lösa det genom att registrera om mottagaren. Att banken istället för att svara på mailet istället ringde upp och berättade vad felet var uppskattade jag väldigt mycket.
Men annars så är det oftast ganska frustrerande att ta kontakt med supporten. Jag skickade någon vecka sedan ett annat mail för att få reda på vilka sätt det fanns att flytta pengar från mitt indiska konto till Sverige igen. Jag fick till svar man kan skicka en E-Cheque till vilket annat konto som helst i Indien. Hallå, eller? Läste du mitt mail?
Svarar att jag nog var mer intresserad av skicka pengarna till Sverige som ligger i Europa som inte ligger i Indien. Tänkte att den som svarade kanske inte hade så bra koll på geografin så det är väl bäst att vara övertydlig.
Fick ett nytt svar med information om att man kan fylla i en blankett och lämna den till bankkontoret. Det är bra som alternativ, men jag var ju egentligen ute efter att kunna göra det via internetbanken. Så det fick bli en till fråga till banken. I princip var frågan, kan man överföra pengar via internbanken till ett svenskt konto?
Svaret blev.
Det hade jag egentligen redan räknat ut, eftersom jag inte hittat någon sådan funktion i internetbanken. Men jag hade hoppats på ett svar som var lite mer omfattande som t.ex
Så jag får väl skicka en ny fråga med en explicit fråga eller helt enkelt gå till banken och prata med dem där.
Oftast fungerar det väldigt bra. Att flytta pengar till andra konton är lika enkelt som i Sverige, åtminstone när man väl kommit igenom processen att registrera mottagaren. Att betala räkningar är inte lika smidigt, det finns inget bankgiro som i Sverige, så det är upp till företagen att registrera sig hos respektive bank (tror jag i varje fall). Listan på företag som tar emot pengar via banken är väldigt mager måste jag säga.
Men ibland blir man överraskad, som häromdagen när jag skulle betala hyran och upp en betalning till den registrerade mottagare som jag betalat till varje månad sedan jag kom hit. Den här gången gick det helt plötsligt inte att betala till mottagare. Istället fick jag ett felmeddelande
"The branch is disabled for any modes of transfer".
Jag skickade ett mail via internetbanken, för att ringa är fortfarande lika jobbigt. Jag fick faktiskt ganska snabbt ett svar att jag inte bifogat kontonumret i mailet så jag svarade med att skicka det också. Så igår när jag satt på jobbet så ringde en tjej från banken och berättade för mig vad felet var och att jag kunde lösa det genom att registrera om mottagaren. Att banken istället för att svara på mailet istället ringde upp och berättade vad felet var uppskattade jag väldigt mycket.
Men annars så är det oftast ganska frustrerande att ta kontakt med supporten. Jag skickade någon vecka sedan ett annat mail för att få reda på vilka sätt det fanns att flytta pengar från mitt indiska konto till Sverige igen. Jag fick till svar man kan skicka en E-Cheque till vilket annat konto som helst i Indien. Hallå, eller? Läste du mitt mail?
Svarar att jag nog var mer intresserad av skicka pengarna till Sverige som ligger i Europa som inte ligger i Indien. Tänkte att den som svarade kanske inte hade så bra koll på geografin så det är väl bäst att vara övertydlig.
Fick ett nytt svar med information om att man kan fylla i en blankett och lämna den till bankkontoret. Det är bra som alternativ, men jag var ju egentligen ute efter att kunna göra det via internetbanken. Så det fick bli en till fråga till banken. I princip var frågan, kan man överföra pengar via internbanken till ett svenskt konto?
Svaret blev.
"Med ditt konto kan man inte föra över pengar till ett svenskt konto".
Det hade jag egentligen redan räknat ut, eftersom jag inte hittat någon sådan funktion i internetbanken. Men jag hade hoppats på ett svar som var lite mer omfattande som t.ex
"Du kan inte föra över pengar till ett svenskt konto med ditt nuvarande konto, men om du öppnar ett sånt här konto så kan du göra det."Men tyvärr är nu min erfarenhet nu av indisk support (min banks support får representera all indisk support som finns) att man svarar bara exakt på det som frågas efter, det finns inget intresse av att försöka förekomma eller föreslå alternativ som kunden kanske inte själv skulle komma på att fråga om eftersom han inte vet att det finns, dvs att försöka hjälpa kunden att lösa sitt problem på bästa sätt.
Så jag får väl skicka en ny fråga med en explicit fråga eller helt enkelt gå till banken och prata med dem där.
Nu har vi väntat länge nog...
I tisdags så började de städa upp poolen och ta bort nätet som täcker den. Det ger ju lite hopp om att de kommer öppna den snart.
Men igår onsdag hände inget och det verkar inte som det hänt något idag heller. Så vi får väl vänta och se. Vi har ju väntat ganska länge nu börjar väl snart få gråa hår också, fast det hade jag ju redan innan så det är ju inget bra tecken på att vi väntat för länge.
Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge...
Apropå vänta, min plånbok blev ju stulen i Agra, och då behövde jag ett nytt bankkort. Så jag ringde banken och bad dem buda kortet till mig. Inga problem sa min bankkontakt. Nu har det gått nästan fyra veckor och fortfarande inget kort. Jag kontaktade banken igen häromdagen, och jodå det var allt skickat, och det kom fram till Indien den 10:e mars. Men till mig har det inte kommit något kort. Jag som trodde att man kunde lita på de där internationella budfirmorna, men det var väl för mycket att hoppas på.
Men igår onsdag hände inget och det verkar inte som det hänt något idag heller. Så vi får väl vänta och se. Vi har ju väntat ganska länge nu börjar väl snart få gråa hår också, fast det hade jag ju redan innan så det är ju inget bra tecken på att vi väntat för länge.
Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge...
Apropå vänta, min plånbok blev ju stulen i Agra, och då behövde jag ett nytt bankkort. Så jag ringde banken och bad dem buda kortet till mig. Inga problem sa min bankkontakt. Nu har det gått nästan fyra veckor och fortfarande inget kort. Jag kontaktade banken igen häromdagen, och jodå det var allt skickat, och det kom fram till Indien den 10:e mars. Men till mig har det inte kommit något kort. Jag som trodde att man kunde lita på de där internationella budfirmorna, men det var väl för mycket att hoppas på.
tisdag 31 mars 2009
Mer regn...
Den här helgen kom det ännu mer regn. Det har faktiskt regnat fredag, lördag och söndag. Fördelen med det är att temperaturen håller sig på lagom nivå. Annars skulle det kunna vara mycket varmare än nu. Nackdelen visade sig vara att de öppnar inte poolen förrän det blir varmare. Nu är det för kallt för att ha pool, så det så...
Det är annars intressant att jag kommenterade att det bara hade regnat ett par gånger innan förra veckan och nu när jag skrivit om det börjar det regna varje dag (nästan i varje fall).
Nåja, det gör inget, det har ju som sagt sina fördelar med regnet. Poolen öppnar väl lagom tills vi åker hem...
Det är annars intressant att jag kommenterade att det bara hade regnat ett par gånger innan förra veckan och nu när jag skrivit om det börjar det regna varje dag (nästan i varje fall).
Nåja, det gör inget, det har ju som sagt sina fördelar med regnet. Poolen öppnar väl lagom tills vi åker hem...
tisdag 24 mars 2009
Idag regnade det
På eftermiddagen runt halv fem kom Emily in från parken vi har gemensamt med de andra lägenheterna och ropade "Mamma, Mamma! Det regnar!".
Det innebär att nu har det regnat tre gånger sedan vi kom hit, vilket innebär att det har regnat tre gånger på ca sex månader. Det är faktiskt svårt att förstå att det ändå är ganska grönt här.
Och av någon anledning tror jag inte Emily hade kommit springande och ropat samma sak om det regnat i Sverige...
Det innebär att nu har det regnat tre gånger sedan vi kom hit, vilket innebär att det har regnat tre gånger på ca sex månader. Det är faktiskt svårt att förstå att det ändå är ganska grönt här.
Och av någon anledning tror jag inte Emily hade kommit springande och ropat samma sak om det regnat i Sverige...
måndag 23 mars 2009
Man kan visst tappa rösten i Indien också
Jag blev förkyld nu igen i helgen. Trots att det är varmt och gott ute så har jag inom loppet av en månad åkt på två ganska rejäla förkylningar. Trodde nästan att förkylning hade med ordets rätta betydelse att göra. Men jag kan inte påminna mig att jag varit kall den senaste tiden.
Den här gången har det satt sig på halsen. Fick lite hosta och halsont i lördags och igår var jag allmänt nere. Fick lägga mig och sova mitt på dagen, det gjorde förstås gott, fast bra blev jag ju inte av det.
Och när jag vaknade i morse så var rösten nästan helt borta. Jag kan fortfarande prata men det är en liten ansträngning varje gång jag försöker och jag försöker hålla det till ett minimum så att jag inte tappar rösten hel och hållet. En liten positiv sak är i varje fall att jag förutom halsen mår ganska bra. Jag har inte feber och jag känner mig inte heller så där hängig som man kan göra när man har en infektion i kroppen.
Den här gången har det satt sig på halsen. Fick lite hosta och halsont i lördags och igår var jag allmänt nere. Fick lägga mig och sova mitt på dagen, det gjorde förstås gott, fast bra blev jag ju inte av det.
Och när jag vaknade i morse så var rösten nästan helt borta. Jag kan fortfarande prata men det är en liten ansträngning varje gång jag försöker och jag försöker hålla det till ett minimum så att jag inte tappar rösten hel och hållet. En liten positiv sak är i varje fall att jag förutom halsen mår ganska bra. Jag har inte feber och jag känner mig inte heller så där hängig som man kan göra när man har en infektion i kroppen.
söndag 22 mars 2009
Emily har slutat i skolan
Här i Indien har man ett annat skolår än vi har. Skolåret börjar i slutet av mars eller början av april. Så senaste perioden har varit full med slutexamina för Emilys kusiner (egentligen sysslingar) här i Indien. Och förra veckan var därför också sista veckan för Emily på hennes lekskola.
Vi valde att inte sätta Emily i vanlig skola eftersom de börjar när de är 4-5 år här hon skulle då haft jobbigt att både lära sig språk och hänga med på lektionerna. Istället satte vi henne i lekskola där barnen för all del är klart mycket yngre än henne, de äldsta är 4 år, men där utbildningsnivån inte skulle vara något problem. Tanken var att hon i första hand skulle lära sig hindi, och även att få lära känna lite andra barn också.
Lekskolan pågår 3 timmar från ca 9 till 12 vilket innebär att det inte har samma funktion som vår förskola i Sverige. Där är det ju lika mycket för föräldrarnas skull som för barnens (om inte mer för föräldrarnas skull). Här är det fortfarande så att mammorna i princip alltid är hemma och mannen jobbar. Så behovet av en plats där man kan sätta barnet medan båda föräldrarna jobbar är fortfarande litet. I de familjer där båda jobbar löser man oftast problemet inom släkten.
Ta Vinos kusin Shweta som exempel, hon och hennes man jobbar båda två och de har en dotter på snart tre år. På dagarna är dottern hemma hos Shwetas mamma eller hos hennes syster Meeta. Utan det stödet hade varit väldigt svårt att jobba båda två.
Men nu har alltså Emily slutat skolan och vi funderade lite på hur vi skulle göra resten av tiden vi är här. Vi kände inte för att låta henne gå kvar på samma ställe för även om det har fungerat bra så skulle Emily nu vara ytterligare ett år äldre än de andra barnen, eftersom de äldsta barnen nu går vidare och börjar i den riktiga skolan.
Men så fick vi tips om en annan lekskola i närheten där det visade sig att det finns fler barn som är i samma situation som Emily. Det skulle innebära att det finns någorlunda jämnåriga barn till henne där. Så nu skall vi testa det och se hur det fungerar.
Efter att ha varit här i Indien i 6 månader nu så har Emily till slut plockat upp en hel del hindi, och även en del engelska. Så förhoppningsvis kommer det att gå ännu snabbare nu. Den nya skolan har dessutom lovat att de enbart skall prata hindi med Emily. På den andra skolan fick man inte komma med sådana önskemål, de var inte så flexibla.
Nu när sommaren är här börjar också s.k. sommaraktiviteter som att lära sig åka rullskridskor, dansa balett, dansa indisk dans och ritkurser. Så förhoppningsvis skall vi hitta lite roliga aktiviteter för Emily också.
Vi valde att inte sätta Emily i vanlig skola eftersom de börjar när de är 4-5 år här hon skulle då haft jobbigt att både lära sig språk och hänga med på lektionerna. Istället satte vi henne i lekskola där barnen för all del är klart mycket yngre än henne, de äldsta är 4 år, men där utbildningsnivån inte skulle vara något problem. Tanken var att hon i första hand skulle lära sig hindi, och även att få lära känna lite andra barn också.
Lekskolan pågår 3 timmar från ca 9 till 12 vilket innebär att det inte har samma funktion som vår förskola i Sverige. Där är det ju lika mycket för föräldrarnas skull som för barnens (om inte mer för föräldrarnas skull). Här är det fortfarande så att mammorna i princip alltid är hemma och mannen jobbar. Så behovet av en plats där man kan sätta barnet medan båda föräldrarna jobbar är fortfarande litet. I de familjer där båda jobbar löser man oftast problemet inom släkten.
Ta Vinos kusin Shweta som exempel, hon och hennes man jobbar båda två och de har en dotter på snart tre år. På dagarna är dottern hemma hos Shwetas mamma eller hos hennes syster Meeta. Utan det stödet hade varit väldigt svårt att jobba båda två.
Men nu har alltså Emily slutat skolan och vi funderade lite på hur vi skulle göra resten av tiden vi är här. Vi kände inte för att låta henne gå kvar på samma ställe för även om det har fungerat bra så skulle Emily nu vara ytterligare ett år äldre än de andra barnen, eftersom de äldsta barnen nu går vidare och börjar i den riktiga skolan.
Men så fick vi tips om en annan lekskola i närheten där det visade sig att det finns fler barn som är i samma situation som Emily. Det skulle innebära att det finns någorlunda jämnåriga barn till henne där. Så nu skall vi testa det och se hur det fungerar.
Efter att ha varit här i Indien i 6 månader nu så har Emily till slut plockat upp en hel del hindi, och även en del engelska. Så förhoppningsvis kommer det att gå ännu snabbare nu. Den nya skolan har dessutom lovat att de enbart skall prata hindi med Emily. På den andra skolan fick man inte komma med sådana önskemål, de var inte så flexibla.
Nu när sommaren är här börjar också s.k. sommaraktiviteter som att lära sig åka rullskridskor, dansa balett, dansa indisk dans och ritkurser. Så förhoppningsvis skall vi hitta lite roliga aktiviteter för Emily också.
torsdag 19 mars 2009
Trafiken i Indien
När jag kom till Indien första gången hösten 2001 så upplevde jag att trafiken bara var ett enda stort kaos. Nu har jag bott här i sex månader och kört en del själv. Och jag kan skönja en viss ordning i kaoset. Det betyder inte att jag gillar att köra här, men att det finns ett mönster för hur man skall köra.
En bra sak som finns i den del av Delhi som jag bor i, dvs Noida, är att nästan alla vägar är byggda så att man inte skall ha någon mötande trafik. Man har alltså byggt refuger mellan körfälten. Det är väldigt bra även om det nu inte innebär att man inte får någon mötande trafik. Men det minskar i varje fall den mötande trafiken.
För att förstå trafiken här så måste man inse dels hur trafiken ser ut och hur trafikanterna i allmänhet tänker. Här kommer några observationer som förhoppningsvis ger en förståelse om hur trafiken fungerar.
Farten är förhållandevis låg. Max tillåten hastighet inne i staden är 40 km/h. Ofta går det inte ens så fort. Den stora anledningen till detta är att trafiken här är så brokig. Det är cyklar, cykelrikshaws, motorcyklar, motorrikshaws och fotgängare och bussar och så vidare. I Sverige har vi i princip bara bilar, några enstaka motorcyklar och bussar, som alla dessutom kör i samma hastighet. Här kör man definitivt inte i samma hastighet, cyklar går ju inte lika fort som bilar.
Allt det där gör att man kan inte köra fort. För rätt vad det är så kommer man ikapp en cykel som mycket väl kan ligga i omkörningsfilen, även om de oftast ligger längst till vänster. Och då cyklisten inte kör lika snabbt gäller det för den som kör om att antingen väja eller sänka farten. Byter fil gör man inte gärna här utan istället svänger man ut lite lagom så att man kommer förbi cyklisten.
Det här innebär också att om man håller på att köra om en bil så kan den helt plötsligt bara svänga ut lite framför dig. Du som håller på att köra om bilen ser inte cyklisten utan undrar naturligtvis varför han helt plötsligt börjat svänga. Den som svänger kollar inte heller alltid i backspegeln eller i sidobackspeglarna utan svänger bara. Sidobackspeglarna fäller dessutom många in, åtminstone den vänstra, eftersom de tar mycket plats när det är mycket trafik och trångt.
Det här borde ju innebära att det blir väldigt många krockar, men det blir det inte för istället för att titta och se när det är läge att svänga så använder man sig av en annan princip här. Man lyssnar. Kommer någon bakifrån och är på väg att köra om så tutar han. Och då vet framförvarande trafikanten att han inte skall svänga just nu.
Det här fungerar faktiskt ganska bra, men grunden för att det fungerar är naturligtvis att farten är låg. Annars hade det inte fungerat. Sedan har vi en del dårar som tror att de äger vägen, men det finns ju i Sverige också, de brukar ofta ha lite finare och större bilar. Här kör de Honda City bl.a och i Sverige är det väl BMW och Mercedes som oftast gäller. De här dårarna kommer i hög fart bakifrån och tutar hela tiden, för tutan kan man även använda för att säga "flytta på dig för här kommer jag". Jag fattar inte att de vågar för de kör oftast rätt så fort också, men jag antar att man blir osårbar när man tjänar mycket pengar...
Den låga farten ger också en del andra intressanta sidoeffekter. Till exempel så är man inte alltid så noga när man kör ut på en annan väg. Många kör i princip bara på och räknar kallt med att befintlig trafik bromsar eller väjer. Man tar för sig helt enkelt.
Indierna är inte heller mycket för att åka omvägar så är det närmre att åka en liten bit mot trafiken så gör man det, istället för att åka med trafiken och vända lite längre bort.
Typexemplet är ju det här med refugerna som delar av så det inte skall finnas någon mötande trafik. I dessa refuger finns det med jämna mellanrum öppningar så att man skall kunna göra en U-sväng eller kunna köra över till andra sidan. Detta nyttjas flitigt och som sagt, ligger den närmaste öppningen så tillhanda att du måste köra mot trafiken, ja då gör man det istället för att köra i rätt riktning och sedan ta nästa öppning.
Detta innebär att man helt plötsligt kan möta en bil eller lastbil som kör rakt mot dig. Men farten är ju fortfarande inte så hög så det går faktiskt att hantera. Faktum är att när man börjar komma upp i 60-70 km/h här så känns det som man kör väldigt fort, och det är inte så konstigt eftersom det kan dyka upp nästan vad som helst på vägen.
Filkörning är däremot lite bättre nu än vad jag kommer ihåg från tidigare besök, men fortfarande är det vanligt att man ligger mitt emellan två filer. Och blinkers är man bra på att använda, klart bättre än i Sverige som jag tycker är ganska dåliga på detta faktiskt.
En bra sak som finns i den del av Delhi som jag bor i, dvs Noida, är att nästan alla vägar är byggda så att man inte skall ha någon mötande trafik. Man har alltså byggt refuger mellan körfälten. Det är väldigt bra även om det nu inte innebär att man inte får någon mötande trafik. Men det minskar i varje fall den mötande trafiken.
För att förstå trafiken här så måste man inse dels hur trafiken ser ut och hur trafikanterna i allmänhet tänker. Här kommer några observationer som förhoppningsvis ger en förståelse om hur trafiken fungerar.
Farten är förhållandevis låg. Max tillåten hastighet inne i staden är 40 km/h. Ofta går det inte ens så fort. Den stora anledningen till detta är att trafiken här är så brokig. Det är cyklar, cykelrikshaws, motorcyklar, motorrikshaws och fotgängare och bussar och så vidare. I Sverige har vi i princip bara bilar, några enstaka motorcyklar och bussar, som alla dessutom kör i samma hastighet. Här kör man definitivt inte i samma hastighet, cyklar går ju inte lika fort som bilar.
Allt det där gör att man kan inte köra fort. För rätt vad det är så kommer man ikapp en cykel som mycket väl kan ligga i omkörningsfilen, även om de oftast ligger längst till vänster. Och då cyklisten inte kör lika snabbt gäller det för den som kör om att antingen väja eller sänka farten. Byter fil gör man inte gärna här utan istället svänger man ut lite lagom så att man kommer förbi cyklisten.
Det här innebär också att om man håller på att köra om en bil så kan den helt plötsligt bara svänga ut lite framför dig. Du som håller på att köra om bilen ser inte cyklisten utan undrar naturligtvis varför han helt plötsligt börjat svänga. Den som svänger kollar inte heller alltid i backspegeln eller i sidobackspeglarna utan svänger bara. Sidobackspeglarna fäller dessutom många in, åtminstone den vänstra, eftersom de tar mycket plats när det är mycket trafik och trångt.
Det här borde ju innebära att det blir väldigt många krockar, men det blir det inte för istället för att titta och se när det är läge att svänga så använder man sig av en annan princip här. Man lyssnar. Kommer någon bakifrån och är på väg att köra om så tutar han. Och då vet framförvarande trafikanten att han inte skall svänga just nu.
Det här fungerar faktiskt ganska bra, men grunden för att det fungerar är naturligtvis att farten är låg. Annars hade det inte fungerat. Sedan har vi en del dårar som tror att de äger vägen, men det finns ju i Sverige också, de brukar ofta ha lite finare och större bilar. Här kör de Honda City bl.a och i Sverige är det väl BMW och Mercedes som oftast gäller. De här dårarna kommer i hög fart bakifrån och tutar hela tiden, för tutan kan man även använda för att säga "flytta på dig för här kommer jag". Jag fattar inte att de vågar för de kör oftast rätt så fort också, men jag antar att man blir osårbar när man tjänar mycket pengar...
Den låga farten ger också en del andra intressanta sidoeffekter. Till exempel så är man inte alltid så noga när man kör ut på en annan väg. Många kör i princip bara på och räknar kallt med att befintlig trafik bromsar eller väjer. Man tar för sig helt enkelt.
Indierna är inte heller mycket för att åka omvägar så är det närmre att åka en liten bit mot trafiken så gör man det, istället för att åka med trafiken och vända lite längre bort.
Typexemplet är ju det här med refugerna som delar av så det inte skall finnas någon mötande trafik. I dessa refuger finns det med jämna mellanrum öppningar så att man skall kunna göra en U-sväng eller kunna köra över till andra sidan. Detta nyttjas flitigt och som sagt, ligger den närmaste öppningen så tillhanda att du måste köra mot trafiken, ja då gör man det istället för att köra i rätt riktning och sedan ta nästa öppning.
Detta innebär att man helt plötsligt kan möta en bil eller lastbil som kör rakt mot dig. Men farten är ju fortfarande inte så hög så det går faktiskt att hantera. Faktum är att när man börjar komma upp i 60-70 km/h här så känns det som man kör väldigt fort, och det är inte så konstigt eftersom det kan dyka upp nästan vad som helst på vägen.
Filkörning är däremot lite bättre nu än vad jag kommer ihåg från tidigare besök, men fortfarande är det vanligt att man ligger mitt emellan två filer. Och blinkers är man bra på att använda, klart bättre än i Sverige som jag tycker är ganska dåliga på detta faktiskt.
måndag 16 mars 2009
Ingen pool ännu
Jaha, så blev det mars och lite varmare. Poolen skulle ju öppna i mars igen. Men icke sa Nicke, här kan man visst inte lita på någon.
Karan sa runt månadsskiftet att troligen väntar de till efter Holi (inträffade 11:e mars i år), som är en festival där man firar in våren/sommaren. Vet inte om de har någon vår här. Det verkar mest gå från vinter till sommar. Det är ju inte som hemma i Sverige där våren och även hösten verkligen är något speciellt.
Så vi väntade in Holi och tittade ut genom fönstret varje dag för att se om de börjat göra rent i poolen. Men som sagt, ingen pool än så länge. Det är väl för kallt här. 35 grader på dagarna räcker visst inte, eller så är det nätterna som är problemet, här är ju runt 15-16 grader på nätterna och då blir det ju kallt i vattnet. Säkerligen under 25 grader och det vet ju alla det är ju för kallt att bada i.
Vino frågade till slut någon som jobbar här i huset och han sa att han trodde att poolen öppnas någon gång i april. Så vi får vackert vänta några veckor till. Hoppas bara att de inte skjuter på det ännu mer.
Karan sa runt månadsskiftet att troligen väntar de till efter Holi (inträffade 11:e mars i år), som är en festival där man firar in våren/sommaren. Vet inte om de har någon vår här. Det verkar mest gå från vinter till sommar. Det är ju inte som hemma i Sverige där våren och även hösten verkligen är något speciellt.
Så vi väntade in Holi och tittade ut genom fönstret varje dag för att se om de börjat göra rent i poolen. Men som sagt, ingen pool än så länge. Det är väl för kallt här. 35 grader på dagarna räcker visst inte, eller så är det nätterna som är problemet, här är ju runt 15-16 grader på nätterna och då blir det ju kallt i vattnet. Säkerligen under 25 grader och det vet ju alla det är ju för kallt att bada i.
Vino frågade till slut någon som jobbar här i huset och han sa att han trodde att poolen öppnas någon gång i april. Så vi får vackert vänta några veckor till. Hoppas bara att de inte skjuter på det ännu mer.
Taj Mahal
Hotellet vi valt var riktigt fint, och då har jag ändå bott på en del andra femstjärniga hotell här i Indien. Väldigt sköna sängar och riktiga duschar! I entrén hade de en kristallkrona som inte går av för hackor. Den var nog en fem meter i diameter och säkert lika mycket på höjden. Undrar vad för sorts pluggar de använde när de fäste den i taket...
Vi fixade så vi fick ett s k inter-connecting room vilket var skönt eftersom det nästan känns som man har en lägenhet istället för bara ett rum.
På lördagen var planen att titta på Agra fort på förmiddagen och ta Taj Mahal på eftermiddagen. Men den planen ändrades snabbt på morgonen då Ann-Christin aviserade att hon inte riktigt repat sig från gårdagens "kollaps". Och Emily valde naturligtvis hellre att bada i hotellets pool än att åka till ett fort. Så det blev så att Vino och Hans åkte till Agra Fort och vi andra stannade kvar på hotellet. Själv hade jag redan sett fortet vid två tidigare tillfällen så det gjorde inte så mycket att jag fick stanna kvar. Och Emily trivdes som fisken i vattnet. Fast det var inte så varmt som jag trodde att det skulle vara, bara runt 23 grader.
Sedan kom Hans och Vino tillbaka från fortet och vi åt lite lunch innan vi gav oss av till Taj Mahal. Det här stället får man inte missa om man är i Agra; de flesta som åker till Agra gör det ju för att se just Taj Mahal. Så nu Emily inget val.
Tyvärr var vi nu lite sent ute, klockan var nästan fem innan vi kom iväg, och stället stänger när solen har gått ned, dvs runt halv sju. Dessutom måste man stanna en liten bit innan Taj Mahal eftersom man har förbjudit all motortrafik inom 500 m från monumentet. Detta för att minska föroreningarna som sakta håller på förstöra byggnaden.
Men vi skulle ändå hinna med att se det mesta tyckte vi. Den här gången åkte Vino i vår egen bil och vi andra i den inhyrda bilen. När vi var en bra bit ifrån stannade vår bil och sa att här skulle man parkera. Jag kände inte igen mig, men tänkte att kanske har de flyttat gränsen ytterligare. Det fanns dessutom guider och folk runtomkring, så lite rätt kändes det. Men vår egen bil, med Vino i, hade inte stannat på samma ställe utan åkt vidare en bit. Så efter ett tag kom Vino tillbaka och skällde ut vår chaufför och alla omkring för det här var ju absolut inte rätt ställe, det var långt till den officiella parkeringen. Flera kilometer skulle det visa sig. Troligen hade vår chaufför "ordnat" det här för att få tjäna sig en liten extra hacka.
Till slut kom vi fram till den riktiga parkeringen och naturligtvis var det säljare och guider på oss direkt. Men numera märker jag inte så mycket av det, jag har lärt mig att ignorera det. Eftersom man inte får köra fram till Taj Mahal så måste man antingen gå eller åka något fordon som inte är motordrivet. Och här finns mycket att välja på, den här gången valde vi att åka en vagn som drogs av en dromedar.
Sedan var det dags för att köpa biljetter och eftersom det är stor skillnad på biljettpriset om man är indier eller utlänning så utgav sig Vino naturligtvis för att vara just indier. Skillnaden är avsevärd, det kostar Rs 20 för en indier och Rs 750 för en utlänning. Således gick Vino ensam till kassan för att köpa alla biljetter; det fungerar ju inte om Emily står och pratar svenska med henne, då skulle hon antagligen få betala fullpris.
Det gick bra, och vi fick dessutom en guide på köpet, vilket vi visste om eftersom Neeraj ju var här veckan före oss. Bara att gå in, nästan i varje fall. Precis som på de flesta ställen här in Indien numera så har man hög säkerhet för att få komma in i Taj Mahal. Man får inte ta med väskor och man kroppsvisiteras innan man går in. Hans hade en mp3-spelare som han av någon anledning inte fick ta med sig in. Den fick han lämna in på ett speciellt ställe. Det här speciella stället råkade vara en souvenirshop...de är inte dumma i det här landet. För att hämta ut det måste man alltså gå in i affären, och förhoppningsvis köper man något där då också.
Så var det till slut dags att återigen att se Taj Mahal. För mig var det tredje gången och när jag såg byggnaden genom entréporten den här gången så fick jag faktiskt lite rysningar, det här stället är så häftigt. Det är defintivt värt att se många gånger.
Lite kuriosa kring Taj Mahal. Det byggdes på 1600-talet av Shah Jahan som en grav, mausoleum, för sin älskade fru Mumtaz Mahal. Hon hade önskat att han skulle ge henne en grav som ingen kunde duplicera. Så han byggde denna grav som det tog 22 år att färdigställa med en arbetsstyrka på 20 000 man. Det blir några manår det. Arkitekten bakom verket sägs ha dödats efter det var färdigställt så att han inte skulle göra något bättre för någon annan.
Det är byggt av vit indisk marmor och är dekorerat med bl.a. blommor. Dessa blommor är ädelstenar som är infogade i marmorn. Inget är målat utan all utsmyckning består av stenar eller ädelstenar. Det fantastiskt fint gjort. Läs mer om Taj Mahal och se lite bilder.
Vi gjorde vår rundvandring och kom ut på baksidan av graven. Där på andra sidan floden Yamuna säger legenden att Shah Jahan hade tänkt att upprätta ett svart Taj Mahal till sig själv, och att när det uppdagades så fick hans son nog och spärrade in kungen i Agra Fort.
Nu började solen gå ner och då kom vakterna och började fösa bort alla besökare. Dags att åka tillbaka till hotellet alltså. När vi kom ned till skostället, man får inte ha skor på sig i själva graven, så upptäckte jag att någon hade stulit min plånbok! Det är första gången jag råkar ut för det och jag hade inte märkt någonting. Troligen skedde det redan vid entrén i samband med säkerhetskontrollen. Som tur är så hade jag inte alltför mycket pengar på mig. Värre är ju att man måste spärra korten och dessutom se till att få nya skickade till Indien.
Väldig trist avslutning på dagen, men inte mycket att göra åt. Ingen idé att gå och gräma sig över något som man inte kan göra något åt. Livet går ju vidare ändå.
Vi fixade så vi fick ett s k inter-connecting room vilket var skönt eftersom det nästan känns som man har en lägenhet istället för bara ett rum.
På lördagen var planen att titta på Agra fort på förmiddagen och ta Taj Mahal på eftermiddagen. Men den planen ändrades snabbt på morgonen då Ann-Christin aviserade att hon inte riktigt repat sig från gårdagens "kollaps". Och Emily valde naturligtvis hellre att bada i hotellets pool än att åka till ett fort. Så det blev så att Vino och Hans åkte till Agra Fort och vi andra stannade kvar på hotellet. Själv hade jag redan sett fortet vid två tidigare tillfällen så det gjorde inte så mycket att jag fick stanna kvar. Och Emily trivdes som fisken i vattnet. Fast det var inte så varmt som jag trodde att det skulle vara, bara runt 23 grader.
Sedan kom Hans och Vino tillbaka från fortet och vi åt lite lunch innan vi gav oss av till Taj Mahal. Det här stället får man inte missa om man är i Agra; de flesta som åker till Agra gör det ju för att se just Taj Mahal. Så nu Emily inget val.
Tyvärr var vi nu lite sent ute, klockan var nästan fem innan vi kom iväg, och stället stänger när solen har gått ned, dvs runt halv sju. Dessutom måste man stanna en liten bit innan Taj Mahal eftersom man har förbjudit all motortrafik inom 500 m från monumentet. Detta för att minska föroreningarna som sakta håller på förstöra byggnaden.
Men vi skulle ändå hinna med att se det mesta tyckte vi. Den här gången åkte Vino i vår egen bil och vi andra i den inhyrda bilen. När vi var en bra bit ifrån stannade vår bil och sa att här skulle man parkera. Jag kände inte igen mig, men tänkte att kanske har de flyttat gränsen ytterligare. Det fanns dessutom guider och folk runtomkring, så lite rätt kändes det. Men vår egen bil, med Vino i, hade inte stannat på samma ställe utan åkt vidare en bit. Så efter ett tag kom Vino tillbaka och skällde ut vår chaufför och alla omkring för det här var ju absolut inte rätt ställe, det var långt till den officiella parkeringen. Flera kilometer skulle det visa sig. Troligen hade vår chaufför "ordnat" det här för att få tjäna sig en liten extra hacka.
Till slut kom vi fram till den riktiga parkeringen och naturligtvis var det säljare och guider på oss direkt. Men numera märker jag inte så mycket av det, jag har lärt mig att ignorera det. Eftersom man inte får köra fram till Taj Mahal så måste man antingen gå eller åka något fordon som inte är motordrivet. Och här finns mycket att välja på, den här gången valde vi att åka en vagn som drogs av en dromedar.
Sedan var det dags för att köpa biljetter och eftersom det är stor skillnad på biljettpriset om man är indier eller utlänning så utgav sig Vino naturligtvis för att vara just indier. Skillnaden är avsevärd, det kostar Rs 20 för en indier och Rs 750 för en utlänning. Således gick Vino ensam till kassan för att köpa alla biljetter; det fungerar ju inte om Emily står och pratar svenska med henne, då skulle hon antagligen få betala fullpris.
Det gick bra, och vi fick dessutom en guide på köpet, vilket vi visste om eftersom Neeraj ju var här veckan före oss. Bara att gå in, nästan i varje fall. Precis som på de flesta ställen här in Indien numera så har man hög säkerhet för att få komma in i Taj Mahal. Man får inte ta med väskor och man kroppsvisiteras innan man går in. Hans hade en mp3-spelare som han av någon anledning inte fick ta med sig in. Den fick han lämna in på ett speciellt ställe. Det här speciella stället råkade vara en souvenirshop...de är inte dumma i det här landet. För att hämta ut det måste man alltså gå in i affären, och förhoppningsvis köper man något där då också.
Så var det till slut dags att återigen att se Taj Mahal. För mig var det tredje gången och när jag såg byggnaden genom entréporten den här gången så fick jag faktiskt lite rysningar, det här stället är så häftigt. Det är defintivt värt att se många gånger.
Lite kuriosa kring Taj Mahal. Det byggdes på 1600-talet av Shah Jahan som en grav, mausoleum, för sin älskade fru Mumtaz Mahal. Hon hade önskat att han skulle ge henne en grav som ingen kunde duplicera. Så han byggde denna grav som det tog 22 år att färdigställa med en arbetsstyrka på 20 000 man. Det blir några manår det. Arkitekten bakom verket sägs ha dödats efter det var färdigställt så att han inte skulle göra något bättre för någon annan.
Det är byggt av vit indisk marmor och är dekorerat med bl.a. blommor. Dessa blommor är ädelstenar som är infogade i marmorn. Inget är målat utan all utsmyckning består av stenar eller ädelstenar. Det fantastiskt fint gjort. Läs mer om Taj Mahal och se lite bilder.
Vi gjorde vår rundvandring och kom ut på baksidan av graven. Där på andra sidan floden Yamuna säger legenden att Shah Jahan hade tänkt att upprätta ett svart Taj Mahal till sig själv, och att när det uppdagades så fick hans son nog och spärrade in kungen i Agra Fort.
Nu började solen gå ner och då kom vakterna och började fösa bort alla besökare. Dags att åka tillbaka till hotellet alltså. När vi kom ned till skostället, man får inte ha skor på sig i själva graven, så upptäckte jag att någon hade stulit min plånbok! Det är första gången jag råkar ut för det och jag hade inte märkt någonting. Troligen skedde det redan vid entrén i samband med säkerhetskontrollen. Som tur är så hade jag inte alltför mycket pengar på mig. Värre är ju att man måste spärra korten och dessutom se till att få nya skickade till Indien.
Väldig trist avslutning på dagen, men inte mycket att göra åt. Ingen idé att gå och gräma sig över något som man inte kan göra något åt. Livet går ju vidare ändå.
tisdag 10 mars 2009
Fatehpur Sikri
Vårt första stopp i Agra var i Fatehpur Sikri. Det ligger på vägen mellan Agra och Jaipur. Det var också det som byggdes först av de ställen vi tänkte besöka.
När vi nästan är framme så dyker det upp tre personer på vägen och tvingar oss åt sidan. Vi vevar ner rutan och undrar vad som står på. En av personerna säger då att man inte längre får köra hela vägen upp till Fatehpur Sikri och att parkeringen kostar Rs 200 för två bilar. Han erbjuder sig i samma andetag också att guida oss för det facila priset av Rs 575 och då skulle parkeringen ingå i det priset.
Nu var bror Neeraj på det här stället veckan innan oss och han nämnde inte något om detta med parkeringen han hade också sagt att guiderna kostar ca 100 - 200 rupier, och även om det inte är en garanti så kändes det som en indikation på att något inte stämde här. De här killarna var dessutom väldigt påstridiga och nästan aggressiva och försökte stressa oss till att ta ett beslut.
Och när vi till slut säger
"OK, men hämta parkeringsbiljetterna då"
så blir det tydligt att allt är en bluff, för de gör ingen insats att hämta några biljetter. Då vi kör på och innan vi hinner till parkeringen så är det en till person som ställer sig framför bilen och försöker hindra oss, men där gången stannar vi inte och han får hoppa undan i sista stunden.
Väl framme vid parkeringen visar det sig att det stämde att man inte längre får köra hela vägen upp men parkeringen kostade däremot bara Rs 30 per bil. Det är en bit att gå från parkeringen och dessutom är det en backe på slutet, så som av en händelse dräller det av villiga rickshaws som nästan slåss om att få köra oss. Hans och Ann-Christin bestämmer sig dock för att de kan gå den lilla biten upp till staden. Jag följer med dem, medan Vino och barnen tar en rickshaw upp.
Med facit i hand skulle vi nog ha åkt upp också, för det var varmt och längre än jag trodde. Det tog dryga 20 minuter att gå sträckan.
Väl uppe så betalar vi inträdet och får en guide för Rs 150. Det hade säkert gått att pruta mer men ibland är det inte värt besväret.
Fatehpur Sikri är en stad som byggdes av en mogul som hette Akbar för att vara huvudstad i det rike som han just då härskade över. Han härskade stora delar av norra Indien. Staden övergavs dock ganska snabbt då vattenförsörjningen inte fungerade så bra. Den är väldigt bra bevarad och är väldigt rolig att se.
Ganska snabbt in i besöket börjar Emily gnälla om att det är tråkigt, vilket är förståeligt då en sexåring knappast kan förväntas tycka det är roligt att titta på en spökstad. Nästa person som däckar är Ann-Christin. Hon söker sig till skuggan och lägger sig ned och vilar. Vino och barnen stannar med Ann-Christin och jag och Hans går vidare med guiden och ser de sista bitarna. Sedan beslutar vi oss för att det är nog. Vi åker naturligtvis rickshaw ned till bilen, ingen idé att gå när man inte mår bra.
Resan tillbaka till Agra och hotellet tar en dryg timme på rätt så usla vägar. Men när vi är där då får vi belöningen, vilket hotell...helt underbart bra.
När vi nästan är framme så dyker det upp tre personer på vägen och tvingar oss åt sidan. Vi vevar ner rutan och undrar vad som står på. En av personerna säger då att man inte längre får köra hela vägen upp till Fatehpur Sikri och att parkeringen kostar Rs 200 för två bilar. Han erbjuder sig i samma andetag också att guida oss för det facila priset av Rs 575 och då skulle parkeringen ingå i det priset.
Nu var bror Neeraj på det här stället veckan innan oss och han nämnde inte något om detta med parkeringen han hade också sagt att guiderna kostar ca 100 - 200 rupier, och även om det inte är en garanti så kändes det som en indikation på att något inte stämde här. De här killarna var dessutom väldigt påstridiga och nästan aggressiva och försökte stressa oss till att ta ett beslut.
Och när vi till slut säger
"OK, men hämta parkeringsbiljetterna då"
så blir det tydligt att allt är en bluff, för de gör ingen insats att hämta några biljetter. Då vi kör på och innan vi hinner till parkeringen så är det en till person som ställer sig framför bilen och försöker hindra oss, men där gången stannar vi inte och han får hoppa undan i sista stunden.
Väl framme vid parkeringen visar det sig att det stämde att man inte längre får köra hela vägen upp men parkeringen kostade däremot bara Rs 30 per bil. Det är en bit att gå från parkeringen och dessutom är det en backe på slutet, så som av en händelse dräller det av villiga rickshaws som nästan slåss om att få köra oss. Hans och Ann-Christin bestämmer sig dock för att de kan gå den lilla biten upp till staden. Jag följer med dem, medan Vino och barnen tar en rickshaw upp.
Med facit i hand skulle vi nog ha åkt upp också, för det var varmt och längre än jag trodde. Det tog dryga 20 minuter att gå sträckan.
Väl uppe så betalar vi inträdet och får en guide för Rs 150. Det hade säkert gått att pruta mer men ibland är det inte värt besväret.
Fatehpur Sikri är en stad som byggdes av en mogul som hette Akbar för att vara huvudstad i det rike som han just då härskade över. Han härskade stora delar av norra Indien. Staden övergavs dock ganska snabbt då vattenförsörjningen inte fungerade så bra. Den är väldigt bra bevarad och är väldigt rolig att se.
Ganska snabbt in i besöket börjar Emily gnälla om att det är tråkigt, vilket är förståeligt då en sexåring knappast kan förväntas tycka det är roligt att titta på en spökstad. Nästa person som däckar är Ann-Christin. Hon söker sig till skuggan och lägger sig ned och vilar. Vino och barnen stannar med Ann-Christin och jag och Hans går vidare med guiden och ser de sista bitarna. Sedan beslutar vi oss för att det är nog. Vi åker naturligtvis rickshaw ned till bilen, ingen idé att gå när man inte mår bra.
Resan tillbaka till Agra och hotellet tar en dryg timme på rätt så usla vägar. Men när vi är där då får vi belöningen, vilket hotell...helt underbart bra.
måndag 9 mars 2009
Agra
I helgen var vi Agra med Ann-Christin och Hans. För min del var det tredje gången jag var där, senast var det 2003, så det var ett litet tag sedan.
För er som inte känner till det så är Agra känt för framförallt en sak, nämligen Taj Mahal. I övrigt beskrivs staden av guideboken som världens största bonnhåla. Det bor ca 1 miljon människor där (enligt uppgift som jag inte kontrollerat) men det innebär inte att det är en storstad, utan på något sätt stämmer det att det är en håla.
Men så finns ju Taj Mahal här, och det är troligen en av de vackraste byggnader som någonsin skapats. Nu finns det lite annat att se här också, som Fatehpur Sikri och Agra Fort. Dessa är väl värda ett besök när man är här, eller rättare sagt, är man här skall man se dessa.
Det hände en del under den här helgen så jag tänkte dela upp berättelsen i flera delar. Imorgon börjar jag med första stoppet, Fatehpur Sikri.
För er som inte känner till det så är Agra känt för framförallt en sak, nämligen Taj Mahal. I övrigt beskrivs staden av guideboken som världens största bonnhåla. Det bor ca 1 miljon människor där (enligt uppgift som jag inte kontrollerat) men det innebär inte att det är en storstad, utan på något sätt stämmer det att det är en håla.
Men så finns ju Taj Mahal här, och det är troligen en av de vackraste byggnader som någonsin skapats. Nu finns det lite annat att se här också, som Fatehpur Sikri och Agra Fort. Dessa är väl värda ett besök när man är här, eller rättare sagt, är man här skall man se dessa.
Det hände en del under den här helgen så jag tänkte dela upp berättelsen i flera delar. Imorgon börjar jag med första stoppet, Fatehpur Sikri.
lördag 28 februari 2009
1 mars
I morgon är det 1:a mars och då händer det framförallt två saker.
Det ena är Ann-Christin och Hans kommer (Ann-Christin är min moster). De kommer tidigt på morgonen, planet landar ca 6.30.
Det andra är att Vino fyller år. Så det blir fullt upp här. Hela släkten (på Vinos mammas sida) kommer och äter det lite tårta och sedan blir det lite tilltugg till det. Det är inte tänkt att det skall bli något märkvärdigt.
På kvällen är det tänkt att vi skall ha en liten överraskning för Vino, hon vet naturligtvis inte om detta än, hoppas hon inte läser denna bloggen idag bara.
Det ena är Ann-Christin och Hans kommer (Ann-Christin är min moster). De kommer tidigt på morgonen, planet landar ca 6.30.
Det andra är att Vino fyller år. Så det blir fullt upp här. Hela släkten (på Vinos mammas sida) kommer och äter det lite tårta och sedan blir det lite tilltugg till det. Det är inte tänkt att det skall bli något märkvärdigt.
På kvällen är det tänkt att vi skall ha en liten överraskning för Vino, hon vet naturligtvis inte om detta än, hoppas hon inte läser denna bloggen idag bara.
En tuff vecka
Vädret har blivit klart varmare den senaste veckan, nu ligger dagstemperaturen på ca 28-30 grader och på natten sjunker den till ca 15 grader. Så vi kan fortfarande sova utan att ha AC:n igång.
Men även om vädret har blivit varmare så har vi inte blivit friskare, snarare tvärtom. Niklas åkte på en tredagarsfeber förra helgen och själv jag varit halvkrasslig hela veckan. Emily klagade på ont i öronen förra fredagen så vi budade hem antibiotika utifall att hon skulle få öroninflammation. Nu gav vi istället, på läkares rekommendation, dubbel dos Ipren istället. Och dagen efter var det borta.
Niklas, stackarn, följde inte sin systers exempel utan han följde upp med en natt av kräkningar några dagar senare och därmed väldigt lite sömn för både mig och Vino. Under denna andra sjukdom har han också lagt till sig med vanan att han skall somna i mammas knä, får han inte det så skriker han och det länge. Den striden kommer vi sannolikt att få ta, men just nu verkar det som det var en tredagarsfeber till. Nu i natt sov han typ 20-30 minuter i stöten, med effekten att Vino fick sitta med honom nästan hela natten.
Vi hade dessutom Karan och Parul på besök i går kväll, och det blev såpass sent att de sov över. Neeraj och Angelica satt till tre på natten och pratade med dem, vi kom väl själva i sängs vid 1.
Jag tror Vino kanske sov två timmar senaste natten så just nu när klockan är två här på eftermiddagen så ligger hon och Niklas och sover. Det behöver de...
Det positiva är att Niklas feber verkar ha gått ned. Hoppas han blir bättre nu.
Annars har vi varit väldigt förskonade från sjukdomar. Niklas hade tredagarsfeber i höstas, men sedan har det inte varit så mycket.
Men även om vädret har blivit varmare så har vi inte blivit friskare, snarare tvärtom. Niklas åkte på en tredagarsfeber förra helgen och själv jag varit halvkrasslig hela veckan. Emily klagade på ont i öronen förra fredagen så vi budade hem antibiotika utifall att hon skulle få öroninflammation. Nu gav vi istället, på läkares rekommendation, dubbel dos Ipren istället. Och dagen efter var det borta.
Niklas, stackarn, följde inte sin systers exempel utan han följde upp med en natt av kräkningar några dagar senare och därmed väldigt lite sömn för både mig och Vino. Under denna andra sjukdom har han också lagt till sig med vanan att han skall somna i mammas knä, får han inte det så skriker han och det länge. Den striden kommer vi sannolikt att få ta, men just nu verkar det som det var en tredagarsfeber till. Nu i natt sov han typ 20-30 minuter i stöten, med effekten att Vino fick sitta med honom nästan hela natten.
Vi hade dessutom Karan och Parul på besök i går kväll, och det blev såpass sent att de sov över. Neeraj och Angelica satt till tre på natten och pratade med dem, vi kom väl själva i sängs vid 1.
Jag tror Vino kanske sov två timmar senaste natten så just nu när klockan är två här på eftermiddagen så ligger hon och Niklas och sover. Det behöver de...
Det positiva är att Niklas feber verkar ha gått ned. Hoppas han blir bättre nu.
Annars har vi varit väldigt förskonade från sjukdomar. Niklas hade tredagarsfeber i höstas, men sedan har det inte varit så mycket.
tisdag 24 februari 2009
Slumdog millionaire
Vi såg den filmen i förra veckan och vi tyckte att den var jättebra. Den fick ju också 8 Oscars på Oscars-galan igår, bl.a. för bästa film.
Och efter att ha hört alla historier från de som jobbar hos oss så känns de enstaka händelserna inte helt overkliga heller. Funderar på att skriva lite om de historier vi har hört...fast där behöver jag hjälp av Vino, min Hindi är inte tillräckligt bra ännu.
Jag kan varmt rekommendera denna film. Jag tycker den visar sidor av Indien som man inte ser så ofta i andra indiska filmer. Och då menar jag visserligen Bollywood-filmer, vilket är långt ifrån det enda stället man gör filmer här i Indien.
I Kerala och Chennai görs också väldigt mycket filmer, de i Kerala är mer konstärliga, ni vet sådana där filmer som får priser på filmfestivaler, och de i Chennai är något mittimellan Bollywood och Kerala. Bollywood-filmer är väldigt kommersiella och dessutom väldigt inspirerade av västerländska filmer.
Och efter att ha hört alla historier från de som jobbar hos oss så känns de enstaka händelserna inte helt overkliga heller. Funderar på att skriva lite om de historier vi har hört...fast där behöver jag hjälp av Vino, min Hindi är inte tillräckligt bra ännu.
Jag kan varmt rekommendera denna film. Jag tycker den visar sidor av Indien som man inte ser så ofta i andra indiska filmer. Och då menar jag visserligen Bollywood-filmer, vilket är långt ifrån det enda stället man gör filmer här i Indien.
I Kerala och Chennai görs också väldigt mycket filmer, de i Kerala är mer konstärliga, ni vet sådana där filmer som får priser på filmfestivaler, och de i Chennai är något mittimellan Bollywood och Kerala. Bollywood-filmer är väldigt kommersiella och dessutom väldigt inspirerade av västerländska filmer.
Ett affärserbjudande, forts...
Igår gjorde vi Lamm Biryani och bjöd hem Bitto och hans familj. Även Meeta och Vivek dök upp.
Det var en trevlig kväll och på slutet viskade Vino till mig:
"Skall du inte berätta om jobberbjudandet du fått, det kan vara kul att prata om"
Så jag berättade hela upplägget för dem, om att han vägrade berätta vad det rörde sig om och att det rörde sig om 7,2 miljarder dollar. Viveks kommentar var att det säkert var årsomsättningen på bolaget och det borde gå att leta upp det på Internet. Och Bitto sa att det där låter som "amve", eller något liknande. Kunde inte höra riktigt vad bolaget hette, men jag tyckte han sa att det var ett "multi level company".
På morgonen efter kollade jag min brevlåda och såg att jag hade fått svar från killen med erbjudandet. Hans svar lät ungefär så här:
Problemet var att jag fortfarande var nyfiken på vilket företag han representerade, men jag hade ingen lust att sätta mig och lyssna på när han och hans partner skulle förklara hur jag skall kunna möjliggöra min drömmar, som t.ex. att tjäna så mycket pengar att man kan dra sig tillbaka tidigt.
Så jag tog infon från förra kvällens middag och började söka på Internet. Något företag som hette amve eller amwe hittade jag inte så då sökte jag istället på Multi Level Company. Det fick jag träff på (fast det heter visst Multi Level Marketing). Redan den första träffen visade en länk som gav mig intressant information List of multi-level marketing companies - Wikipedia, the free ...
Och där i listan fanns det företag som Bitto hade pratat om, det heter Amway. Jag klickade på länken och fick upp en sida med info om företaget. Och därmed var det helt solklart att detta var det företag som jag sökte. Företaget hade nämligen grundats 1959 (dvs det är 50 år gammalt), och det hade en omsättning på 7,2 miljarder dollar 2007 (fast nu den sidan visst uppdaterad, nu står det 8,4 miljarder dollar).
Så nu när jag visste vilket företag det var kunde jag kolla upp vad det handlade om. Jag läste en del om Amway och insåg att det var inget som var intressant för mig, vilket jag väl var hyfsat säker på redan innan. Enligt kritikerna så går bara ca 1 procent av alla som börjar med det här plus. De flesta förlorar på det här. Och att kränga produkter och ragga sponsorer som det visst kallas är ju så långt ifrån vad jag tycker är roligt.
Och sen kunde jag inte låta bli att svara honom igen och säga att jag inte var intresserad av Amway och dess produkter. Fast på det svarade han inte, av naturliga skäl.
Det var en trevlig kväll och på slutet viskade Vino till mig:
"Skall du inte berätta om jobberbjudandet du fått, det kan vara kul att prata om"
Så jag berättade hela upplägget för dem, om att han vägrade berätta vad det rörde sig om och att det rörde sig om 7,2 miljarder dollar. Viveks kommentar var att det säkert var årsomsättningen på bolaget och det borde gå att leta upp det på Internet. Och Bitto sa att det där låter som "amve", eller något liknande. Kunde inte höra riktigt vad bolaget hette, men jag tyckte han sa att det var ett "multi level company".
På morgonen efter kollade jag min brevlåda och såg att jag hade fått svar från killen med erbjudandet. Hans svar lät ungefär så här:
Hej Nils,
Det är helt okej om du inte känner för detta. Ja, jag vet inte mycket om dig och ditt yrke. Men det spelar ingen roll för mig. Det som spelar roll är att du verkade smart och intelligent och därför ville jag dela det här erbjudandet med dig.
Jag hade hoppats att du först skulle titta på mitt förslag innan du dömde det så där. Om det var en bluff eller en så riskabel business så skulle företaget inte finnas i 90 länder och ha firat sitt 50-årsjubileum år 2009. Och jag skulle då inte vara involverad till att börja med. Jag är en respektabel medborgare i detta land. Och jag skulle aldrig lura någon eller sätta någon i en riskfull situaion. Speciellt inte en utländsk person. Jag hoppas du förstår det.
Tanken var att sitta ned med dig och dela informationen och se om det skulle fungera för dig! Först smaka på maten och sedan bestämma om det är bra eller dåligt. Jag skulle alltid tagit informationen först och sedan bestämt mig för att fortsätta eller inte. Man kan alltid säga NEJ!
Hur som helst, jag respekterar ditt val. Jag kommer inte att besvära dig efter detta. Men skulle fortfarande önska att ville ta del av det erbjudande jag har innan du bestämmer dig. Det kan ju inte skada att ta till sig information.
Mvh
N N
Problemet var att jag fortfarande var nyfiken på vilket företag han representerade, men jag hade ingen lust att sätta mig och lyssna på när han och hans partner skulle förklara hur jag skall kunna möjliggöra min drömmar, som t.ex. att tjäna så mycket pengar att man kan dra sig tillbaka tidigt.
Så jag tog infon från förra kvällens middag och började söka på Internet. Något företag som hette amve eller amwe hittade jag inte så då sökte jag istället på Multi Level Company. Det fick jag träff på (fast det heter visst Multi Level Marketing). Redan den första träffen visade en länk som gav mig intressant information List of multi-level marketing companies - Wikipedia, the free ...
Och där i listan fanns det företag som Bitto hade pratat om, det heter Amway. Jag klickade på länken och fick upp en sida med info om företaget. Och därmed var det helt solklart att detta var det företag som jag sökte. Företaget hade nämligen grundats 1959 (dvs det är 50 år gammalt), och det hade en omsättning på 7,2 miljarder dollar 2007 (fast nu den sidan visst uppdaterad, nu står det 8,4 miljarder dollar).
Så nu när jag visste vilket företag det var kunde jag kolla upp vad det handlade om. Jag läste en del om Amway och insåg att det var inget som var intressant för mig, vilket jag väl var hyfsat säker på redan innan. Enligt kritikerna så går bara ca 1 procent av alla som börjar med det här plus. De flesta förlorar på det här. Och att kränga produkter och ragga sponsorer som det visst kallas är ju så långt ifrån vad jag tycker är roligt.
Och sen kunde jag inte låta bli att svara honom igen och säga att jag inte var intresserad av Amway och dess produkter. Fast på det svarade han inte, av naturliga skäl.
lördag 21 februari 2009
Ett affärserbjudande...
Vi var hemma hos en av Emilys skolkompisar för några veckor sedan. Hemma hos dem fanns också släkt och vänner och vi samtalade en liten stund medan vi drack te och åt lite smörgåsar.
En av gästerna frågade då mig om jag var intresserad av ett jobberbjudande, och jag sa att trivs bra som jag har det just nu men visst, jag kunde ju alltid lyssna på vad han har att erbjuda. Vi skulle träffas veckan efter, men han hörde inte av sig så jag tänkte att det var väl bara tomt prat.
Men så igår fick jag ett mail från honom där han erbjöd sig att komma hem till mig och Vino och lägga fram ett affärserbjudande. Jag reagerade nu på att han nu använde termen "business opportunity" istället för "job opportunity". Till saken hör också att han inte nämnt något om vad det skulle handla om, vilket känns lite misstänksamt.
Så jag svarade honom idag och bad honom att kort beskriva vad det hela handlade om. Svaret kom ganska snabbt tillbaka: "Nils, det här är alldeles för stort för att diskutera över telefon eller nätet. Det här är en 7.2 miljarder dollar business...".
Jaha, och det skulle alltså göra mig mindre misstänksam.
Han bekräftade också att det inte var något jobberbjudande, vilket jag ju redan förstått. Så jag kan ju bara spekulera i vad det är. Men sannolikt är det något som vi skall sälja i Sverige, och antagligen måste vi också investera pengar.
Värt att notera är att han vet väldigt lite om mig. Han har pratat med mig i kanske en halvtimme eller så. Han har ingen aning om mina kvalifikationer eller vari min kompetens ligger. Ändå är han beredd att erbjuda mig ett fantastiskt erbjudande. Det innebär väl troligen att han oavsett vad som händer inte kommer att förlora något själv, dvs det är bara jag som kan förlora på det här. Vi får se om vi träffar honom eller inte. Jag tror faktiskt inte att han har något att erbjuda som jag skulle vara intresserad av.
En av gästerna frågade då mig om jag var intresserad av ett jobberbjudande, och jag sa att trivs bra som jag har det just nu men visst, jag kunde ju alltid lyssna på vad han har att erbjuda. Vi skulle träffas veckan efter, men han hörde inte av sig så jag tänkte att det var väl bara tomt prat.
Men så igår fick jag ett mail från honom där han erbjöd sig att komma hem till mig och Vino och lägga fram ett affärserbjudande. Jag reagerade nu på att han nu använde termen "business opportunity" istället för "job opportunity". Till saken hör också att han inte nämnt något om vad det skulle handla om, vilket känns lite misstänksamt.
Så jag svarade honom idag och bad honom att kort beskriva vad det hela handlade om. Svaret kom ganska snabbt tillbaka: "Nils, det här är alldeles för stort för att diskutera över telefon eller nätet. Det här är en 7.2 miljarder dollar business...".
Jaha, och det skulle alltså göra mig mindre misstänksam.
Han bekräftade också att det inte var något jobberbjudande, vilket jag ju redan förstått. Så jag kan ju bara spekulera i vad det är. Men sannolikt är det något som vi skall sälja i Sverige, och antagligen måste vi också investera pengar.
Värt att notera är att han vet väldigt lite om mig. Han har pratat med mig i kanske en halvtimme eller så. Han har ingen aning om mina kvalifikationer eller vari min kompetens ligger. Ändå är han beredd att erbjuda mig ett fantastiskt erbjudande. Det innebär väl troligen att han oavsett vad som händer inte kommer att förlora något själv, dvs det är bara jag som kan förlora på det här. Vi får se om vi träffar honom eller inte. Jag tror faktiskt inte att han har något att erbjuda som jag skulle vara intresserad av.
Man anpassar sig
Det är lustigt hur man anpassar sig till vädret där man bor. Enligt tidningen var 30 grader varmt igår, men det kändes liksom inte så. Och just nu är det 25 grader varmt och jag har jeans och tenniströja på mig just nu. Går jag ut på balkongen tycker jag det känns lite kyligt. Inte så att jag fryser, men ändå. I solen är det dock väldigt varmt.
I Sverige hade jag aldrig tagit på mig jeans när det är 25 grader ute. Undrar hur lång tid det tar att anpassa sig till det svenska klimatet igen.
I Sverige hade jag aldrig tagit på mig jeans när det är 25 grader ute. Undrar hur lång tid det tar att anpassa sig till det svenska klimatet igen.
torsdag 19 februari 2009
En dag på kontoret
Nu har jag varit här i Indien ett tag och rutinen på kontoret har satt sig. En normal dag åker jag till kontoret klockan nio, kontoret öppnar inte förrän nio. Eller rättare sagt, det går att komma innan, men då är inte personalen på plats, och AC:n är inte på. Det märkte jag i början av vistelsen, att kommer man klockan nio är det väldigt varmt. Det tar sedan ca en halvtimme innan temperaturen sjunker till en mer anständig nivå.
Men just nu är det inte så varmt att AC:n behövs så det går bra att komma strax efter nio. Resan till kontoret tar ca fem till tio minuter, det är ungefär 3 km. Och det är ju ingen slump, vi valde lägenheten mycket efter närheten till kontoret.
Jag har alltid med mig mat till kontoret och matlådan ställer jag vid kaffemaskinen när jag kommer. Här finns ingen micro på kontoret men väl en ugn som värmer maten. Det tar ju längre tid att värma upp maten i en ugn så man behöver ju planera detta lite bättre en i Sverige. Fast det behöver jag egentligen inte alls, för personalen här på kontoret lägger in min mat i ugnen och ser de till att den är varm lagom till klockan ett. Då kommer de dessutom och dukar upp maten på mitt skrivbord och så äter jag där. Ganska bekvämt faktiskt.
Här finns lunchrum så alla äter vid sina skrivbord. Vissa slår sig ihop vid ett skrivbord och äter tillsammans och andra äter själva.
Vi sitter annars i ett kontorslandskap vilket fungerar hyfsat, men jag saknar definitivt eget rum ibland. Ljudnivån blir alltid högre i ett kontorslandskap. Kontoret har två lika stora landskap som det sitter ca 20 personer i vardera. Det får nog plats ca 30 i varje. Sedan finns det några rum också där cheferna sitter.
Kaffe finns naturligtvis också, och den behöver man inte heller hämta själv. Och så finns det alltid en flaska vatten på skrivbordet som fylls på om den blir tom.
Så mycket är bekvämt, fast man saknar ju fikaraster och lunchrasten ibland. Här har man aldrig fika. Det begreppet verkar inte finnas här.
Men just nu är det inte så varmt att AC:n behövs så det går bra att komma strax efter nio. Resan till kontoret tar ca fem till tio minuter, det är ungefär 3 km. Och det är ju ingen slump, vi valde lägenheten mycket efter närheten till kontoret.
Jag har alltid med mig mat till kontoret och matlådan ställer jag vid kaffemaskinen när jag kommer. Här finns ingen micro på kontoret men väl en ugn som värmer maten. Det tar ju längre tid att värma upp maten i en ugn så man behöver ju planera detta lite bättre en i Sverige. Fast det behöver jag egentligen inte alls, för personalen här på kontoret lägger in min mat i ugnen och ser de till att den är varm lagom till klockan ett. Då kommer de dessutom och dukar upp maten på mitt skrivbord och så äter jag där. Ganska bekvämt faktiskt.
Här finns lunchrum så alla äter vid sina skrivbord. Vissa slår sig ihop vid ett skrivbord och äter tillsammans och andra äter själva.
Vi sitter annars i ett kontorslandskap vilket fungerar hyfsat, men jag saknar definitivt eget rum ibland. Ljudnivån blir alltid högre i ett kontorslandskap. Kontoret har två lika stora landskap som det sitter ca 20 personer i vardera. Det får nog plats ca 30 i varje. Sedan finns det några rum också där cheferna sitter.
Kaffe finns naturligtvis också, och den behöver man inte heller hämta själv. Och så finns det alltid en flaska vatten på skrivbordet som fylls på om den blir tom.
Så mycket är bekvämt, fast man saknar ju fikaraster och lunchrasten ibland. Här har man aldrig fika. Det begreppet verkar inte finnas här.
lördag 14 februari 2009
Försnillning i världsklass
Ni som följer nyheterna har säkert hört om Indiens egna "Enron"-skandal. Det är IT-bolaget Satyam som lyckats lura omvärlden att de har superbra ekonomi, medan de egentligen knappt haft pengar på sina konton. Skandalen involverar banker, revisorer och troligen hela ledningen i företaget.
Jag läste härom veckan att en av bröderna hade tillskansat sig lite eget kapital. Bland annat så har han ca 1000 kostymer hemma, hus i 63 olika länder och han har skänkt ca 2 ton guld till tempel och liknande över åren. man läser ju ibland om svenska företag som försnillar pengar, men det här är ju trots allt i en helt annan division.
Tyvärr är det så att i detta landet är mutor en del vardagen. Något som belyses av vad vår chaufför sa häromdagen angående när man skall gifta bort sin dotter. Då frågar man inte första hand om vad man tjänar ut hur mycket man utöver den vanliga lönen, dvs svarta pengar. Så på något sätt är detta inbyggt i hela systemet. Staten jobbar hårt med att försöka få bort det här, men när den allmänna inställningen är att det är okej att tjäna sig en extra hacka på sina tjänster så är det svårt att få bort det.
Jag läste härom veckan att en av bröderna hade tillskansat sig lite eget kapital. Bland annat så har han ca 1000 kostymer hemma, hus i 63 olika länder och han har skänkt ca 2 ton guld till tempel och liknande över åren. man läser ju ibland om svenska företag som försnillar pengar, men det här är ju trots allt i en helt annan division.
Tyvärr är det så att i detta landet är mutor en del vardagen. Något som belyses av vad vår chaufför sa häromdagen angående när man skall gifta bort sin dotter. Då frågar man inte första hand om vad man tjänar ut hur mycket man utöver den vanliga lönen, dvs svarta pengar. Så på något sätt är detta inbyggt i hela systemet. Staten jobbar hårt med att försöka få bort det här, men när den allmänna inställningen är att det är okej att tjäna sig en extra hacka på sina tjänster så är det svårt att få bort det.
torsdag 12 februari 2009
Efterlängtat besök
Nu har äntligen Vinos bror Neeraj med familj kommit. Emily har längtat så mycket efter sin morbror. Och varje gång han är borta på dagen så frågar hon när han kommer tillbaka igen.
De kommer stanna här en månad och har nästan varit här en vecka redan. Imorgon åker de iväg till Bangalore för att bland annat åka på safari. De är borta 10 dagar, så vi får väl se hur Emily reagerar när Nirre är borta så länge, efter att bara varit här en knapp vecka. Fast det blir ju lite mer tid när han kommer tillbaka igen förstås.
Det är alltid trevligt med besök, det blir ett avbrott i vardagen och så kan man beställa sådant som inte går att köpa här i Indien, till exempel kaviar, välling och hembakta bullar.
Fast nu har jag lyckats baka baguetter med lyckat resultat här. Det blev precis som hemmapå andra försöket. Så nu är frysen full med baguetter. Fast då saknas tyvärr just nu god ost till detta. Det glömde vi att beställa. Det kanske nästa besök får ta med sig.
De kommer stanna här en månad och har nästan varit här en vecka redan. Imorgon åker de iväg till Bangalore för att bland annat åka på safari. De är borta 10 dagar, så vi får väl se hur Emily reagerar när Nirre är borta så länge, efter att bara varit här en knapp vecka. Fast det blir ju lite mer tid när han kommer tillbaka igen förstås.
Det är alltid trevligt med besök, det blir ett avbrott i vardagen och så kan man beställa sådant som inte går att köpa här i Indien, till exempel kaviar, välling och hembakta bullar.
Fast nu har jag lyckats baka baguetter med lyckat resultat här. Det blev precis som hemmapå andra försöket. Så nu är frysen full med baguetter. Fast då saknas tyvärr just nu god ost till detta. Det glömde vi att beställa. Det kanske nästa besök får ta med sig.
lördag 31 januari 2009
Bompengar
Här in Indien finns det vägtullar, och det fungerar rätt bra. Ibland undrar jag dock lite över vad det är man betalar för. I Kerala t ex runt Kochi så betalade vi ett antal gånger vägtullar, och då tror man ju att man skall komma ut på en extra bra väg, men så var icke fallet. Vägen före och efter betalstationen var likadana, och då menar jag inte lika bra utan snarare lika dåliga. Men här Delhi är det dock skillnad på de vägsträckor vi ibland kör på, det vägarna är bättre, och av naturliga skäl mindre trafikerade. Dessutom slipper man cyklar och gångtrafik och som annars gör livet jobbigt på vägarna här.
I Norge har man också vägtullar och där fungerar det också bra, tyckte jag tills jag häromdagen fick en faktura på obetalda bompengar från förra året. Vi var där, och vi åkte igenom tullarna, men aldrig att jag skulle låta bli att betala avgiften. Det rör sig om 20 kronor per passering.
Men så kom i varje fakturan...på 40 kronor, d v s två passeringar. Undrar hur de resonerar när de skicka ut en faktura på 40 kronor, bara själva hanteringen kring det måste göra det till en förlustaffär för bolaget som driver in det här. Men jag antar att det rör sig om principer, har man passerat felaktigt så skall man betala ändå. Sedan kan man ju undra över varför det har tagit 10 månader att skicka fakturan?
Vi kan ju bestrida fakturan också, men det måste göras skriftligt och då skulle vi behöva kvittona, men vem behåller kvitton på 40 kronor för 10 månader sedan. Och även om nu vi hade sparat dem så är det lite svårt att få tag i den för oss just nu. De ligger väl nedpackade i källaren i vårt hus någonstans. Troligen betalade vi med kort, så det skulle ju gå att ringa runt kortbolagen för och kolla upp att vi har betalat.
Men att starta den processen och börja brevväxla från Indien känns inte så intressant, så jag betalade fakturan, trots att jag vet att vi har betalat avgiften.
I Norge har man också vägtullar och där fungerar det också bra, tyckte jag tills jag häromdagen fick en faktura på obetalda bompengar från förra året. Vi var där, och vi åkte igenom tullarna, men aldrig att jag skulle låta bli att betala avgiften. Det rör sig om 20 kronor per passering.
Men så kom i varje fakturan...på 40 kronor, d v s två passeringar. Undrar hur de resonerar när de skicka ut en faktura på 40 kronor, bara själva hanteringen kring det måste göra det till en förlustaffär för bolaget som driver in det här. Men jag antar att det rör sig om principer, har man passerat felaktigt så skall man betala ändå. Sedan kan man ju undra över varför det har tagit 10 månader att skicka fakturan?
Vi kan ju bestrida fakturan också, men det måste göras skriftligt och då skulle vi behöva kvittona, men vem behåller kvitton på 40 kronor för 10 månader sedan. Och även om nu vi hade sparat dem så är det lite svårt att få tag i den för oss just nu. De ligger väl nedpackade i källaren i vårt hus någonstans. Troligen betalade vi med kort, så det skulle ju gå att ringa runt kortbolagen för och kolla upp att vi har betalat.
Men att starta den processen och börja brevväxla från Indien känns inte så intressant, så jag betalade fakturan, trots att jag vet att vi har betalat avgiften.
torsdag 29 januari 2009
Vart tog vintern vägen!
Ja, med tanke på hur man som svensk definierar vinter så finns det anledning till att utropa detta när nu februari närmar sig. Men det var nu inte jag som sa detta, utan jag läste det i dagens tidning, Winter continues to ditch India.
Och med tanke på hur det var de få dagar det verkligen var kallt här, så är jag väldigt glad att det inte blev mer. Nu är det istället väldigt skönt väder. Varmt på dagen, runt 22 grader, och lagom på nätterna. När det var som kallast hade vi runt 10-12 grader varmt inomhus, det är ganska jobbigt. Men jag klagar inte, vi slipper ju horisontellt regn och 2 grader varmt i varje fall.
"I februari kan det bli bakslag", har släktingarna berättat för mig, "det kan komma dagar då det blir kallt igen."
Huh, tänkte jag men så dristade jag mig till att fråga vad de egentligen menar med kallt, och det var ju bra att jag gjorde det för deras definition av kallt är ungefär vad vi har nu, kanske lite kallare, och det kan man ju stå med. Det gäller att sätta referensramarna rätt när man samtalar om väder här i Delhi.
Och med tanke på hur det var de få dagar det verkligen var kallt här, så är jag väldigt glad att det inte blev mer. Nu är det istället väldigt skönt väder. Varmt på dagen, runt 22 grader, och lagom på nätterna. När det var som kallast hade vi runt 10-12 grader varmt inomhus, det är ganska jobbigt. Men jag klagar inte, vi slipper ju horisontellt regn och 2 grader varmt i varje fall.
"I februari kan det bli bakslag", har släktingarna berättat för mig, "det kan komma dagar då det blir kallt igen."
Huh, tänkte jag men så dristade jag mig till att fråga vad de egentligen menar med kallt, och det var ju bra att jag gjorde det för deras definition av kallt är ungefär vad vi har nu, kanske lite kallare, och det kan man ju stå med. Det gäller att sätta referensramarna rätt när man samtalar om väder här i Delhi.
onsdag 7 januari 2009
Max kaka
Niklas har blivit förtjust i böcker. Hans absoluta favorit är Max Kaka som han fick av sina kusiner Karin och Filip på sin namngivning.
I den boken så tar max en kaka och och sätter sig och äter den, sedan kommer vovven (Biggles) och tar kakan. Max blir arg på vovven som i sin tur blir blir arg tillbaka och skäller på Max. Max blir av förståeliga skäl rädd och börjar gråta. Då kommer mamma och säger "FY! FY! Inte ta Max kaka". Och så hötter hon med fingret mot vovven. Max står då morsk bakom mamma och hötter också med fingret.
När vi kommer till sidan när mamma kommer så brukar Niklas också hötta med fingret. Och så säger han Vov-vov (det låter inte så men det skulle vara omöjligt att skriva vad han säger).
I den boken så tar max en kaka och och sätter sig och äter den, sedan kommer vovven (Biggles) och tar kakan. Max blir arg på vovven som i sin tur blir blir arg tillbaka och skäller på Max. Max blir av förståeliga skäl rädd och börjar gråta. Då kommer mamma och säger "FY! FY! Inte ta Max kaka". Och så hötter hon med fingret mot vovven. Max står då morsk bakom mamma och hötter också med fingret.
När vi kommer till sidan när mamma kommer så brukar Niklas också hötta med fingret. Och så säger han Vov-vov (det låter inte så men det skulle vara omöjligt att skriva vad han säger).
söndag 4 januari 2009
Vinter
Igår lördag var det 15 grader på dagen och 5.4 grader på natten. Kanske inte så konstigt att vi frös här hemma, när det var som mest 15 grader inomhus. Vi hoppas att det blir lite sol idag, då brukar temperaturen stiga snabbt till ca 20 grader.
Vi åker till äldsta mostern idag i hopp om att det blir sol, man kan sitta på deras tak och njuta av solen. Tyvärr har vi ingen sol i vår lägenhet, dvs inte på balkongerna som finns.
Vi åker till äldsta mostern idag i hopp om att det blir sol, man kan sitta på deras tak och njuta av solen. Tyvärr har vi ingen sol i vår lägenhet, dvs inte på balkongerna som finns.
lördag 3 januari 2009
Vintern är här...
Nu har det blivit vinter på riktigt här i Indien. Fast det är indisk vinter jag menar. Svensk vinter hade varit en katastrof här. Vi har nu gått in i den kallaste perioden här i Delhi.
På dagarna är det visserligen ca 20 grader varmt, men det känns som typ 15 grader, och det är ju inte så farligt. Mitt i smällkalla svenska vintern drömmer man om att det skall bli över tio grader. Så det är ju inte så kallt, tvärtom det är ju riktigt varmt, eller?
Nja, jag brukade själv tycka att indierna var pjoskiga, med sina mössor och jackor när det var nästan sommar (svensk sommar naturligtvis) ute. Men jag har ändrat mig på den punkten, när temperaturen på nätterna sjunker till 4-6 grader och inte överstiger 20 grader på dagen samt att det inte finns någon uppvärmning och att husen definitivt inte är täta; hur varmt tror ni att det är i huset då? Husen är byggda för att vara svala inte varma. Prova att sänka temperaturen till 16-17 grader och sitt stilla några timmar så märker du hur kallt det är.
Idag har jag frusit ordentligt, mina fingrar har varit så kalla att de nästan domnat bort. Vi gick ut en sväng men det var riktigt kallt där också, det värmde inte alls.
Just nu är det dessutom riktigt tät dimma på nätterna vilket innebär att luftfuktigheten är nästan 100%. Dimman är ibland så tät att man inte ser mer än ett par meter framför sig. Så var det i går kväll när vi hade varit på Haldirams för att äta mat. På vägen hem kändes det som att det inte skulle gå att köra överhuvudtaget, som tur var ligger restaurangen nära och vägen är enkel och välkänd.
Och förhoppningsvis håller kylan bara i sig ett par veckor, sedan skall det bli varmare igen. Igår så köpte vi dessutom ett element för att värma upp lite i huset, men den hjälper bara lite grann.
På dagarna är det visserligen ca 20 grader varmt, men det känns som typ 15 grader, och det är ju inte så farligt. Mitt i smällkalla svenska vintern drömmer man om att det skall bli över tio grader. Så det är ju inte så kallt, tvärtom det är ju riktigt varmt, eller?
Nja, jag brukade själv tycka att indierna var pjoskiga, med sina mössor och jackor när det var nästan sommar (svensk sommar naturligtvis) ute. Men jag har ändrat mig på den punkten, när temperaturen på nätterna sjunker till 4-6 grader och inte överstiger 20 grader på dagen samt att det inte finns någon uppvärmning och att husen definitivt inte är täta; hur varmt tror ni att det är i huset då? Husen är byggda för att vara svala inte varma. Prova att sänka temperaturen till 16-17 grader och sitt stilla några timmar så märker du hur kallt det är.
Idag har jag frusit ordentligt, mina fingrar har varit så kalla att de nästan domnat bort. Vi gick ut en sväng men det var riktigt kallt där också, det värmde inte alls.
Just nu är det dessutom riktigt tät dimma på nätterna vilket innebär att luftfuktigheten är nästan 100%. Dimman är ibland så tät att man inte ser mer än ett par meter framför sig. Så var det i går kväll när vi hade varit på Haldirams för att äta mat. På vägen hem kändes det som att det inte skulle gå att köra överhuvudtaget, som tur var ligger restaurangen nära och vägen är enkel och välkänd.
Och förhoppningsvis håller kylan bara i sig ett par veckor, sedan skall det bli varmare igen. Igår så köpte vi dessutom ett element för att värma upp lite i huset, men den hjälper bara lite grann.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
