Den här helgen kom det ännu mer regn. Det har faktiskt regnat fredag, lördag och söndag. Fördelen med det är att temperaturen håller sig på lagom nivå. Annars skulle det kunna vara mycket varmare än nu. Nackdelen visade sig vara att de öppnar inte poolen förrän det blir varmare. Nu är det för kallt för att ha pool, så det så...
Det är annars intressant att jag kommenterade att det bara hade regnat ett par gånger innan förra veckan och nu när jag skrivit om det börjar det regna varje dag (nästan i varje fall).
Nåja, det gör inget, det har ju som sagt sina fördelar med regnet. Poolen öppnar väl lagom tills vi åker hem...
tisdag 31 mars 2009
tisdag 24 mars 2009
Idag regnade det
På eftermiddagen runt halv fem kom Emily in från parken vi har gemensamt med de andra lägenheterna och ropade "Mamma, Mamma! Det regnar!".
Det innebär att nu har det regnat tre gånger sedan vi kom hit, vilket innebär att det har regnat tre gånger på ca sex månader. Det är faktiskt svårt att förstå att det ändå är ganska grönt här.
Och av någon anledning tror jag inte Emily hade kommit springande och ropat samma sak om det regnat i Sverige...
Det innebär att nu har det regnat tre gånger sedan vi kom hit, vilket innebär att det har regnat tre gånger på ca sex månader. Det är faktiskt svårt att förstå att det ändå är ganska grönt här.
Och av någon anledning tror jag inte Emily hade kommit springande och ropat samma sak om det regnat i Sverige...
måndag 23 mars 2009
Man kan visst tappa rösten i Indien också
Jag blev förkyld nu igen i helgen. Trots att det är varmt och gott ute så har jag inom loppet av en månad åkt på två ganska rejäla förkylningar. Trodde nästan att förkylning hade med ordets rätta betydelse att göra. Men jag kan inte påminna mig att jag varit kall den senaste tiden.
Den här gången har det satt sig på halsen. Fick lite hosta och halsont i lördags och igår var jag allmänt nere. Fick lägga mig och sova mitt på dagen, det gjorde förstås gott, fast bra blev jag ju inte av det.
Och när jag vaknade i morse så var rösten nästan helt borta. Jag kan fortfarande prata men det är en liten ansträngning varje gång jag försöker och jag försöker hålla det till ett minimum så att jag inte tappar rösten hel och hållet. En liten positiv sak är i varje fall att jag förutom halsen mår ganska bra. Jag har inte feber och jag känner mig inte heller så där hängig som man kan göra när man har en infektion i kroppen.
Den här gången har det satt sig på halsen. Fick lite hosta och halsont i lördags och igår var jag allmänt nere. Fick lägga mig och sova mitt på dagen, det gjorde förstås gott, fast bra blev jag ju inte av det.
Och när jag vaknade i morse så var rösten nästan helt borta. Jag kan fortfarande prata men det är en liten ansträngning varje gång jag försöker och jag försöker hålla det till ett minimum så att jag inte tappar rösten hel och hållet. En liten positiv sak är i varje fall att jag förutom halsen mår ganska bra. Jag har inte feber och jag känner mig inte heller så där hängig som man kan göra när man har en infektion i kroppen.
söndag 22 mars 2009
Emily har slutat i skolan
Här i Indien har man ett annat skolår än vi har. Skolåret börjar i slutet av mars eller början av april. Så senaste perioden har varit full med slutexamina för Emilys kusiner (egentligen sysslingar) här i Indien. Och förra veckan var därför också sista veckan för Emily på hennes lekskola.
Vi valde att inte sätta Emily i vanlig skola eftersom de börjar när de är 4-5 år här hon skulle då haft jobbigt att både lära sig språk och hänga med på lektionerna. Istället satte vi henne i lekskola där barnen för all del är klart mycket yngre än henne, de äldsta är 4 år, men där utbildningsnivån inte skulle vara något problem. Tanken var att hon i första hand skulle lära sig hindi, och även att få lära känna lite andra barn också.
Lekskolan pågår 3 timmar från ca 9 till 12 vilket innebär att det inte har samma funktion som vår förskola i Sverige. Där är det ju lika mycket för föräldrarnas skull som för barnens (om inte mer för föräldrarnas skull). Här är det fortfarande så att mammorna i princip alltid är hemma och mannen jobbar. Så behovet av en plats där man kan sätta barnet medan båda föräldrarna jobbar är fortfarande litet. I de familjer där båda jobbar löser man oftast problemet inom släkten.
Ta Vinos kusin Shweta som exempel, hon och hennes man jobbar båda två och de har en dotter på snart tre år. På dagarna är dottern hemma hos Shwetas mamma eller hos hennes syster Meeta. Utan det stödet hade varit väldigt svårt att jobba båda två.
Men nu har alltså Emily slutat skolan och vi funderade lite på hur vi skulle göra resten av tiden vi är här. Vi kände inte för att låta henne gå kvar på samma ställe för även om det har fungerat bra så skulle Emily nu vara ytterligare ett år äldre än de andra barnen, eftersom de äldsta barnen nu går vidare och börjar i den riktiga skolan.
Men så fick vi tips om en annan lekskola i närheten där det visade sig att det finns fler barn som är i samma situation som Emily. Det skulle innebära att det finns någorlunda jämnåriga barn till henne där. Så nu skall vi testa det och se hur det fungerar.
Efter att ha varit här i Indien i 6 månader nu så har Emily till slut plockat upp en hel del hindi, och även en del engelska. Så förhoppningsvis kommer det att gå ännu snabbare nu. Den nya skolan har dessutom lovat att de enbart skall prata hindi med Emily. På den andra skolan fick man inte komma med sådana önskemål, de var inte så flexibla.
Nu när sommaren är här börjar också s.k. sommaraktiviteter som att lära sig åka rullskridskor, dansa balett, dansa indisk dans och ritkurser. Så förhoppningsvis skall vi hitta lite roliga aktiviteter för Emily också.
Vi valde att inte sätta Emily i vanlig skola eftersom de börjar när de är 4-5 år här hon skulle då haft jobbigt att både lära sig språk och hänga med på lektionerna. Istället satte vi henne i lekskola där barnen för all del är klart mycket yngre än henne, de äldsta är 4 år, men där utbildningsnivån inte skulle vara något problem. Tanken var att hon i första hand skulle lära sig hindi, och även att få lära känna lite andra barn också.
Lekskolan pågår 3 timmar från ca 9 till 12 vilket innebär att det inte har samma funktion som vår förskola i Sverige. Där är det ju lika mycket för föräldrarnas skull som för barnens (om inte mer för föräldrarnas skull). Här är det fortfarande så att mammorna i princip alltid är hemma och mannen jobbar. Så behovet av en plats där man kan sätta barnet medan båda föräldrarna jobbar är fortfarande litet. I de familjer där båda jobbar löser man oftast problemet inom släkten.
Ta Vinos kusin Shweta som exempel, hon och hennes man jobbar båda två och de har en dotter på snart tre år. På dagarna är dottern hemma hos Shwetas mamma eller hos hennes syster Meeta. Utan det stödet hade varit väldigt svårt att jobba båda två.
Men nu har alltså Emily slutat skolan och vi funderade lite på hur vi skulle göra resten av tiden vi är här. Vi kände inte för att låta henne gå kvar på samma ställe för även om det har fungerat bra så skulle Emily nu vara ytterligare ett år äldre än de andra barnen, eftersom de äldsta barnen nu går vidare och börjar i den riktiga skolan.
Men så fick vi tips om en annan lekskola i närheten där det visade sig att det finns fler barn som är i samma situation som Emily. Det skulle innebära att det finns någorlunda jämnåriga barn till henne där. Så nu skall vi testa det och se hur det fungerar.
Efter att ha varit här i Indien i 6 månader nu så har Emily till slut plockat upp en hel del hindi, och även en del engelska. Så förhoppningsvis kommer det att gå ännu snabbare nu. Den nya skolan har dessutom lovat att de enbart skall prata hindi med Emily. På den andra skolan fick man inte komma med sådana önskemål, de var inte så flexibla.
Nu när sommaren är här börjar också s.k. sommaraktiviteter som att lära sig åka rullskridskor, dansa balett, dansa indisk dans och ritkurser. Så förhoppningsvis skall vi hitta lite roliga aktiviteter för Emily också.
torsdag 19 mars 2009
Trafiken i Indien
När jag kom till Indien första gången hösten 2001 så upplevde jag att trafiken bara var ett enda stort kaos. Nu har jag bott här i sex månader och kört en del själv. Och jag kan skönja en viss ordning i kaoset. Det betyder inte att jag gillar att köra här, men att det finns ett mönster för hur man skall köra.
En bra sak som finns i den del av Delhi som jag bor i, dvs Noida, är att nästan alla vägar är byggda så att man inte skall ha någon mötande trafik. Man har alltså byggt refuger mellan körfälten. Det är väldigt bra även om det nu inte innebär att man inte får någon mötande trafik. Men det minskar i varje fall den mötande trafiken.
För att förstå trafiken här så måste man inse dels hur trafiken ser ut och hur trafikanterna i allmänhet tänker. Här kommer några observationer som förhoppningsvis ger en förståelse om hur trafiken fungerar.
Farten är förhållandevis låg. Max tillåten hastighet inne i staden är 40 km/h. Ofta går det inte ens så fort. Den stora anledningen till detta är att trafiken här är så brokig. Det är cyklar, cykelrikshaws, motorcyklar, motorrikshaws och fotgängare och bussar och så vidare. I Sverige har vi i princip bara bilar, några enstaka motorcyklar och bussar, som alla dessutom kör i samma hastighet. Här kör man definitivt inte i samma hastighet, cyklar går ju inte lika fort som bilar.
Allt det där gör att man kan inte köra fort. För rätt vad det är så kommer man ikapp en cykel som mycket väl kan ligga i omkörningsfilen, även om de oftast ligger längst till vänster. Och då cyklisten inte kör lika snabbt gäller det för den som kör om att antingen väja eller sänka farten. Byter fil gör man inte gärna här utan istället svänger man ut lite lagom så att man kommer förbi cyklisten.
Det här innebär också att om man håller på att köra om en bil så kan den helt plötsligt bara svänga ut lite framför dig. Du som håller på att köra om bilen ser inte cyklisten utan undrar naturligtvis varför han helt plötsligt börjat svänga. Den som svänger kollar inte heller alltid i backspegeln eller i sidobackspeglarna utan svänger bara. Sidobackspeglarna fäller dessutom många in, åtminstone den vänstra, eftersom de tar mycket plats när det är mycket trafik och trångt.
Det här borde ju innebära att det blir väldigt många krockar, men det blir det inte för istället för att titta och se när det är läge att svänga så använder man sig av en annan princip här. Man lyssnar. Kommer någon bakifrån och är på väg att köra om så tutar han. Och då vet framförvarande trafikanten att han inte skall svänga just nu.
Det här fungerar faktiskt ganska bra, men grunden för att det fungerar är naturligtvis att farten är låg. Annars hade det inte fungerat. Sedan har vi en del dårar som tror att de äger vägen, men det finns ju i Sverige också, de brukar ofta ha lite finare och större bilar. Här kör de Honda City bl.a och i Sverige är det väl BMW och Mercedes som oftast gäller. De här dårarna kommer i hög fart bakifrån och tutar hela tiden, för tutan kan man även använda för att säga "flytta på dig för här kommer jag". Jag fattar inte att de vågar för de kör oftast rätt så fort också, men jag antar att man blir osårbar när man tjänar mycket pengar...
Den låga farten ger också en del andra intressanta sidoeffekter. Till exempel så är man inte alltid så noga när man kör ut på en annan väg. Många kör i princip bara på och räknar kallt med att befintlig trafik bromsar eller väjer. Man tar för sig helt enkelt.
Indierna är inte heller mycket för att åka omvägar så är det närmre att åka en liten bit mot trafiken så gör man det, istället för att åka med trafiken och vända lite längre bort.
Typexemplet är ju det här med refugerna som delar av så det inte skall finnas någon mötande trafik. I dessa refuger finns det med jämna mellanrum öppningar så att man skall kunna göra en U-sväng eller kunna köra över till andra sidan. Detta nyttjas flitigt och som sagt, ligger den närmaste öppningen så tillhanda att du måste köra mot trafiken, ja då gör man det istället för att köra i rätt riktning och sedan ta nästa öppning.
Detta innebär att man helt plötsligt kan möta en bil eller lastbil som kör rakt mot dig. Men farten är ju fortfarande inte så hög så det går faktiskt att hantera. Faktum är att när man börjar komma upp i 60-70 km/h här så känns det som man kör väldigt fort, och det är inte så konstigt eftersom det kan dyka upp nästan vad som helst på vägen.
Filkörning är däremot lite bättre nu än vad jag kommer ihåg från tidigare besök, men fortfarande är det vanligt att man ligger mitt emellan två filer. Och blinkers är man bra på att använda, klart bättre än i Sverige som jag tycker är ganska dåliga på detta faktiskt.
En bra sak som finns i den del av Delhi som jag bor i, dvs Noida, är att nästan alla vägar är byggda så att man inte skall ha någon mötande trafik. Man har alltså byggt refuger mellan körfälten. Det är väldigt bra även om det nu inte innebär att man inte får någon mötande trafik. Men det minskar i varje fall den mötande trafiken.
För att förstå trafiken här så måste man inse dels hur trafiken ser ut och hur trafikanterna i allmänhet tänker. Här kommer några observationer som förhoppningsvis ger en förståelse om hur trafiken fungerar.
Farten är förhållandevis låg. Max tillåten hastighet inne i staden är 40 km/h. Ofta går det inte ens så fort. Den stora anledningen till detta är att trafiken här är så brokig. Det är cyklar, cykelrikshaws, motorcyklar, motorrikshaws och fotgängare och bussar och så vidare. I Sverige har vi i princip bara bilar, några enstaka motorcyklar och bussar, som alla dessutom kör i samma hastighet. Här kör man definitivt inte i samma hastighet, cyklar går ju inte lika fort som bilar.
Allt det där gör att man kan inte köra fort. För rätt vad det är så kommer man ikapp en cykel som mycket väl kan ligga i omkörningsfilen, även om de oftast ligger längst till vänster. Och då cyklisten inte kör lika snabbt gäller det för den som kör om att antingen väja eller sänka farten. Byter fil gör man inte gärna här utan istället svänger man ut lite lagom så att man kommer förbi cyklisten.
Det här innebär också att om man håller på att köra om en bil så kan den helt plötsligt bara svänga ut lite framför dig. Du som håller på att köra om bilen ser inte cyklisten utan undrar naturligtvis varför han helt plötsligt börjat svänga. Den som svänger kollar inte heller alltid i backspegeln eller i sidobackspeglarna utan svänger bara. Sidobackspeglarna fäller dessutom många in, åtminstone den vänstra, eftersom de tar mycket plats när det är mycket trafik och trångt.
Det här borde ju innebära att det blir väldigt många krockar, men det blir det inte för istället för att titta och se när det är läge att svänga så använder man sig av en annan princip här. Man lyssnar. Kommer någon bakifrån och är på väg att köra om så tutar han. Och då vet framförvarande trafikanten att han inte skall svänga just nu.
Det här fungerar faktiskt ganska bra, men grunden för att det fungerar är naturligtvis att farten är låg. Annars hade det inte fungerat. Sedan har vi en del dårar som tror att de äger vägen, men det finns ju i Sverige också, de brukar ofta ha lite finare och större bilar. Här kör de Honda City bl.a och i Sverige är det väl BMW och Mercedes som oftast gäller. De här dårarna kommer i hög fart bakifrån och tutar hela tiden, för tutan kan man även använda för att säga "flytta på dig för här kommer jag". Jag fattar inte att de vågar för de kör oftast rätt så fort också, men jag antar att man blir osårbar när man tjänar mycket pengar...
Den låga farten ger också en del andra intressanta sidoeffekter. Till exempel så är man inte alltid så noga när man kör ut på en annan väg. Många kör i princip bara på och räknar kallt med att befintlig trafik bromsar eller väjer. Man tar för sig helt enkelt.
Indierna är inte heller mycket för att åka omvägar så är det närmre att åka en liten bit mot trafiken så gör man det, istället för att åka med trafiken och vända lite längre bort.
Typexemplet är ju det här med refugerna som delar av så det inte skall finnas någon mötande trafik. I dessa refuger finns det med jämna mellanrum öppningar så att man skall kunna göra en U-sväng eller kunna köra över till andra sidan. Detta nyttjas flitigt och som sagt, ligger den närmaste öppningen så tillhanda att du måste köra mot trafiken, ja då gör man det istället för att köra i rätt riktning och sedan ta nästa öppning.
Detta innebär att man helt plötsligt kan möta en bil eller lastbil som kör rakt mot dig. Men farten är ju fortfarande inte så hög så det går faktiskt att hantera. Faktum är att när man börjar komma upp i 60-70 km/h här så känns det som man kör väldigt fort, och det är inte så konstigt eftersom det kan dyka upp nästan vad som helst på vägen.
Filkörning är däremot lite bättre nu än vad jag kommer ihåg från tidigare besök, men fortfarande är det vanligt att man ligger mitt emellan två filer. Och blinkers är man bra på att använda, klart bättre än i Sverige som jag tycker är ganska dåliga på detta faktiskt.
måndag 16 mars 2009
Ingen pool ännu
Jaha, så blev det mars och lite varmare. Poolen skulle ju öppna i mars igen. Men icke sa Nicke, här kan man visst inte lita på någon.
Karan sa runt månadsskiftet att troligen väntar de till efter Holi (inträffade 11:e mars i år), som är en festival där man firar in våren/sommaren. Vet inte om de har någon vår här. Det verkar mest gå från vinter till sommar. Det är ju inte som hemma i Sverige där våren och även hösten verkligen är något speciellt.
Så vi väntade in Holi och tittade ut genom fönstret varje dag för att se om de börjat göra rent i poolen. Men som sagt, ingen pool än så länge. Det är väl för kallt här. 35 grader på dagarna räcker visst inte, eller så är det nätterna som är problemet, här är ju runt 15-16 grader på nätterna och då blir det ju kallt i vattnet. Säkerligen under 25 grader och det vet ju alla det är ju för kallt att bada i.
Vino frågade till slut någon som jobbar här i huset och han sa att han trodde att poolen öppnas någon gång i april. Så vi får vackert vänta några veckor till. Hoppas bara att de inte skjuter på det ännu mer.
Karan sa runt månadsskiftet att troligen väntar de till efter Holi (inträffade 11:e mars i år), som är en festival där man firar in våren/sommaren. Vet inte om de har någon vår här. Det verkar mest gå från vinter till sommar. Det är ju inte som hemma i Sverige där våren och även hösten verkligen är något speciellt.
Så vi väntade in Holi och tittade ut genom fönstret varje dag för att se om de börjat göra rent i poolen. Men som sagt, ingen pool än så länge. Det är väl för kallt här. 35 grader på dagarna räcker visst inte, eller så är det nätterna som är problemet, här är ju runt 15-16 grader på nätterna och då blir det ju kallt i vattnet. Säkerligen under 25 grader och det vet ju alla det är ju för kallt att bada i.
Vino frågade till slut någon som jobbar här i huset och han sa att han trodde att poolen öppnas någon gång i april. Så vi får vackert vänta några veckor till. Hoppas bara att de inte skjuter på det ännu mer.
Taj Mahal
Hotellet vi valt var riktigt fint, och då har jag ändå bott på en del andra femstjärniga hotell här i Indien. Väldigt sköna sängar och riktiga duschar! I entrén hade de en kristallkrona som inte går av för hackor. Den var nog en fem meter i diameter och säkert lika mycket på höjden. Undrar vad för sorts pluggar de använde när de fäste den i taket...
Vi fixade så vi fick ett s k inter-connecting room vilket var skönt eftersom det nästan känns som man har en lägenhet istället för bara ett rum.
På lördagen var planen att titta på Agra fort på förmiddagen och ta Taj Mahal på eftermiddagen. Men den planen ändrades snabbt på morgonen då Ann-Christin aviserade att hon inte riktigt repat sig från gårdagens "kollaps". Och Emily valde naturligtvis hellre att bada i hotellets pool än att åka till ett fort. Så det blev så att Vino och Hans åkte till Agra Fort och vi andra stannade kvar på hotellet. Själv hade jag redan sett fortet vid två tidigare tillfällen så det gjorde inte så mycket att jag fick stanna kvar. Och Emily trivdes som fisken i vattnet. Fast det var inte så varmt som jag trodde att det skulle vara, bara runt 23 grader.
Sedan kom Hans och Vino tillbaka från fortet och vi åt lite lunch innan vi gav oss av till Taj Mahal. Det här stället får man inte missa om man är i Agra; de flesta som åker till Agra gör det ju för att se just Taj Mahal. Så nu Emily inget val.
Tyvärr var vi nu lite sent ute, klockan var nästan fem innan vi kom iväg, och stället stänger när solen har gått ned, dvs runt halv sju. Dessutom måste man stanna en liten bit innan Taj Mahal eftersom man har förbjudit all motortrafik inom 500 m från monumentet. Detta för att minska föroreningarna som sakta håller på förstöra byggnaden.
Men vi skulle ändå hinna med att se det mesta tyckte vi. Den här gången åkte Vino i vår egen bil och vi andra i den inhyrda bilen. När vi var en bra bit ifrån stannade vår bil och sa att här skulle man parkera. Jag kände inte igen mig, men tänkte att kanske har de flyttat gränsen ytterligare. Det fanns dessutom guider och folk runtomkring, så lite rätt kändes det. Men vår egen bil, med Vino i, hade inte stannat på samma ställe utan åkt vidare en bit. Så efter ett tag kom Vino tillbaka och skällde ut vår chaufför och alla omkring för det här var ju absolut inte rätt ställe, det var långt till den officiella parkeringen. Flera kilometer skulle det visa sig. Troligen hade vår chaufför "ordnat" det här för att få tjäna sig en liten extra hacka.
Till slut kom vi fram till den riktiga parkeringen och naturligtvis var det säljare och guider på oss direkt. Men numera märker jag inte så mycket av det, jag har lärt mig att ignorera det. Eftersom man inte får köra fram till Taj Mahal så måste man antingen gå eller åka något fordon som inte är motordrivet. Och här finns mycket att välja på, den här gången valde vi att åka en vagn som drogs av en dromedar.
Sedan var det dags för att köpa biljetter och eftersom det är stor skillnad på biljettpriset om man är indier eller utlänning så utgav sig Vino naturligtvis för att vara just indier. Skillnaden är avsevärd, det kostar Rs 20 för en indier och Rs 750 för en utlänning. Således gick Vino ensam till kassan för att köpa alla biljetter; det fungerar ju inte om Emily står och pratar svenska med henne, då skulle hon antagligen få betala fullpris.
Det gick bra, och vi fick dessutom en guide på köpet, vilket vi visste om eftersom Neeraj ju var här veckan före oss. Bara att gå in, nästan i varje fall. Precis som på de flesta ställen här in Indien numera så har man hög säkerhet för att få komma in i Taj Mahal. Man får inte ta med väskor och man kroppsvisiteras innan man går in. Hans hade en mp3-spelare som han av någon anledning inte fick ta med sig in. Den fick han lämna in på ett speciellt ställe. Det här speciella stället råkade vara en souvenirshop...de är inte dumma i det här landet. För att hämta ut det måste man alltså gå in i affären, och förhoppningsvis köper man något där då också.
Så var det till slut dags att återigen att se Taj Mahal. För mig var det tredje gången och när jag såg byggnaden genom entréporten den här gången så fick jag faktiskt lite rysningar, det här stället är så häftigt. Det är defintivt värt att se många gånger.
Lite kuriosa kring Taj Mahal. Det byggdes på 1600-talet av Shah Jahan som en grav, mausoleum, för sin älskade fru Mumtaz Mahal. Hon hade önskat att han skulle ge henne en grav som ingen kunde duplicera. Så han byggde denna grav som det tog 22 år att färdigställa med en arbetsstyrka på 20 000 man. Det blir några manår det. Arkitekten bakom verket sägs ha dödats efter det var färdigställt så att han inte skulle göra något bättre för någon annan.
Det är byggt av vit indisk marmor och är dekorerat med bl.a. blommor. Dessa blommor är ädelstenar som är infogade i marmorn. Inget är målat utan all utsmyckning består av stenar eller ädelstenar. Det fantastiskt fint gjort. Läs mer om Taj Mahal och se lite bilder.
Vi gjorde vår rundvandring och kom ut på baksidan av graven. Där på andra sidan floden Yamuna säger legenden att Shah Jahan hade tänkt att upprätta ett svart Taj Mahal till sig själv, och att när det uppdagades så fick hans son nog och spärrade in kungen i Agra Fort.
Nu började solen gå ner och då kom vakterna och började fösa bort alla besökare. Dags att åka tillbaka till hotellet alltså. När vi kom ned till skostället, man får inte ha skor på sig i själva graven, så upptäckte jag att någon hade stulit min plånbok! Det är första gången jag råkar ut för det och jag hade inte märkt någonting. Troligen skedde det redan vid entrén i samband med säkerhetskontrollen. Som tur är så hade jag inte alltför mycket pengar på mig. Värre är ju att man måste spärra korten och dessutom se till att få nya skickade till Indien.
Väldig trist avslutning på dagen, men inte mycket att göra åt. Ingen idé att gå och gräma sig över något som man inte kan göra något åt. Livet går ju vidare ändå.
Vi fixade så vi fick ett s k inter-connecting room vilket var skönt eftersom det nästan känns som man har en lägenhet istället för bara ett rum.
På lördagen var planen att titta på Agra fort på förmiddagen och ta Taj Mahal på eftermiddagen. Men den planen ändrades snabbt på morgonen då Ann-Christin aviserade att hon inte riktigt repat sig från gårdagens "kollaps". Och Emily valde naturligtvis hellre att bada i hotellets pool än att åka till ett fort. Så det blev så att Vino och Hans åkte till Agra Fort och vi andra stannade kvar på hotellet. Själv hade jag redan sett fortet vid två tidigare tillfällen så det gjorde inte så mycket att jag fick stanna kvar. Och Emily trivdes som fisken i vattnet. Fast det var inte så varmt som jag trodde att det skulle vara, bara runt 23 grader.
Sedan kom Hans och Vino tillbaka från fortet och vi åt lite lunch innan vi gav oss av till Taj Mahal. Det här stället får man inte missa om man är i Agra; de flesta som åker till Agra gör det ju för att se just Taj Mahal. Så nu Emily inget val.
Tyvärr var vi nu lite sent ute, klockan var nästan fem innan vi kom iväg, och stället stänger när solen har gått ned, dvs runt halv sju. Dessutom måste man stanna en liten bit innan Taj Mahal eftersom man har förbjudit all motortrafik inom 500 m från monumentet. Detta för att minska föroreningarna som sakta håller på förstöra byggnaden.
Men vi skulle ändå hinna med att se det mesta tyckte vi. Den här gången åkte Vino i vår egen bil och vi andra i den inhyrda bilen. När vi var en bra bit ifrån stannade vår bil och sa att här skulle man parkera. Jag kände inte igen mig, men tänkte att kanske har de flyttat gränsen ytterligare. Det fanns dessutom guider och folk runtomkring, så lite rätt kändes det. Men vår egen bil, med Vino i, hade inte stannat på samma ställe utan åkt vidare en bit. Så efter ett tag kom Vino tillbaka och skällde ut vår chaufför och alla omkring för det här var ju absolut inte rätt ställe, det var långt till den officiella parkeringen. Flera kilometer skulle det visa sig. Troligen hade vår chaufför "ordnat" det här för att få tjäna sig en liten extra hacka.
Till slut kom vi fram till den riktiga parkeringen och naturligtvis var det säljare och guider på oss direkt. Men numera märker jag inte så mycket av det, jag har lärt mig att ignorera det. Eftersom man inte får köra fram till Taj Mahal så måste man antingen gå eller åka något fordon som inte är motordrivet. Och här finns mycket att välja på, den här gången valde vi att åka en vagn som drogs av en dromedar.
Sedan var det dags för att köpa biljetter och eftersom det är stor skillnad på biljettpriset om man är indier eller utlänning så utgav sig Vino naturligtvis för att vara just indier. Skillnaden är avsevärd, det kostar Rs 20 för en indier och Rs 750 för en utlänning. Således gick Vino ensam till kassan för att köpa alla biljetter; det fungerar ju inte om Emily står och pratar svenska med henne, då skulle hon antagligen få betala fullpris.
Det gick bra, och vi fick dessutom en guide på köpet, vilket vi visste om eftersom Neeraj ju var här veckan före oss. Bara att gå in, nästan i varje fall. Precis som på de flesta ställen här in Indien numera så har man hög säkerhet för att få komma in i Taj Mahal. Man får inte ta med väskor och man kroppsvisiteras innan man går in. Hans hade en mp3-spelare som han av någon anledning inte fick ta med sig in. Den fick han lämna in på ett speciellt ställe. Det här speciella stället råkade vara en souvenirshop...de är inte dumma i det här landet. För att hämta ut det måste man alltså gå in i affären, och förhoppningsvis köper man något där då också.
Så var det till slut dags att återigen att se Taj Mahal. För mig var det tredje gången och när jag såg byggnaden genom entréporten den här gången så fick jag faktiskt lite rysningar, det här stället är så häftigt. Det är defintivt värt att se många gånger.
Lite kuriosa kring Taj Mahal. Det byggdes på 1600-talet av Shah Jahan som en grav, mausoleum, för sin älskade fru Mumtaz Mahal. Hon hade önskat att han skulle ge henne en grav som ingen kunde duplicera. Så han byggde denna grav som det tog 22 år att färdigställa med en arbetsstyrka på 20 000 man. Det blir några manår det. Arkitekten bakom verket sägs ha dödats efter det var färdigställt så att han inte skulle göra något bättre för någon annan.
Det är byggt av vit indisk marmor och är dekorerat med bl.a. blommor. Dessa blommor är ädelstenar som är infogade i marmorn. Inget är målat utan all utsmyckning består av stenar eller ädelstenar. Det fantastiskt fint gjort. Läs mer om Taj Mahal och se lite bilder.
Vi gjorde vår rundvandring och kom ut på baksidan av graven. Där på andra sidan floden Yamuna säger legenden att Shah Jahan hade tänkt att upprätta ett svart Taj Mahal till sig själv, och att när det uppdagades så fick hans son nog och spärrade in kungen i Agra Fort.
Nu började solen gå ner och då kom vakterna och började fösa bort alla besökare. Dags att åka tillbaka till hotellet alltså. När vi kom ned till skostället, man får inte ha skor på sig i själva graven, så upptäckte jag att någon hade stulit min plånbok! Det är första gången jag råkar ut för det och jag hade inte märkt någonting. Troligen skedde det redan vid entrén i samband med säkerhetskontrollen. Som tur är så hade jag inte alltför mycket pengar på mig. Värre är ju att man måste spärra korten och dessutom se till att få nya skickade till Indien.
Väldig trist avslutning på dagen, men inte mycket att göra åt. Ingen idé att gå och gräma sig över något som man inte kan göra något åt. Livet går ju vidare ändå.
tisdag 10 mars 2009
Fatehpur Sikri
Vårt första stopp i Agra var i Fatehpur Sikri. Det ligger på vägen mellan Agra och Jaipur. Det var också det som byggdes först av de ställen vi tänkte besöka.
När vi nästan är framme så dyker det upp tre personer på vägen och tvingar oss åt sidan. Vi vevar ner rutan och undrar vad som står på. En av personerna säger då att man inte längre får köra hela vägen upp till Fatehpur Sikri och att parkeringen kostar Rs 200 för två bilar. Han erbjuder sig i samma andetag också att guida oss för det facila priset av Rs 575 och då skulle parkeringen ingå i det priset.
Nu var bror Neeraj på det här stället veckan innan oss och han nämnde inte något om detta med parkeringen han hade också sagt att guiderna kostar ca 100 - 200 rupier, och även om det inte är en garanti så kändes det som en indikation på att något inte stämde här. De här killarna var dessutom väldigt påstridiga och nästan aggressiva och försökte stressa oss till att ta ett beslut.
Och när vi till slut säger
"OK, men hämta parkeringsbiljetterna då"
så blir det tydligt att allt är en bluff, för de gör ingen insats att hämta några biljetter. Då vi kör på och innan vi hinner till parkeringen så är det en till person som ställer sig framför bilen och försöker hindra oss, men där gången stannar vi inte och han får hoppa undan i sista stunden.
Väl framme vid parkeringen visar det sig att det stämde att man inte längre får köra hela vägen upp men parkeringen kostade däremot bara Rs 30 per bil. Det är en bit att gå från parkeringen och dessutom är det en backe på slutet, så som av en händelse dräller det av villiga rickshaws som nästan slåss om att få köra oss. Hans och Ann-Christin bestämmer sig dock för att de kan gå den lilla biten upp till staden. Jag följer med dem, medan Vino och barnen tar en rickshaw upp.
Med facit i hand skulle vi nog ha åkt upp också, för det var varmt och längre än jag trodde. Det tog dryga 20 minuter att gå sträckan.
Väl uppe så betalar vi inträdet och får en guide för Rs 150. Det hade säkert gått att pruta mer men ibland är det inte värt besväret.
Fatehpur Sikri är en stad som byggdes av en mogul som hette Akbar för att vara huvudstad i det rike som han just då härskade över. Han härskade stora delar av norra Indien. Staden övergavs dock ganska snabbt då vattenförsörjningen inte fungerade så bra. Den är väldigt bra bevarad och är väldigt rolig att se.
Ganska snabbt in i besöket börjar Emily gnälla om att det är tråkigt, vilket är förståeligt då en sexåring knappast kan förväntas tycka det är roligt att titta på en spökstad. Nästa person som däckar är Ann-Christin. Hon söker sig till skuggan och lägger sig ned och vilar. Vino och barnen stannar med Ann-Christin och jag och Hans går vidare med guiden och ser de sista bitarna. Sedan beslutar vi oss för att det är nog. Vi åker naturligtvis rickshaw ned till bilen, ingen idé att gå när man inte mår bra.
Resan tillbaka till Agra och hotellet tar en dryg timme på rätt så usla vägar. Men när vi är där då får vi belöningen, vilket hotell...helt underbart bra.
När vi nästan är framme så dyker det upp tre personer på vägen och tvingar oss åt sidan. Vi vevar ner rutan och undrar vad som står på. En av personerna säger då att man inte längre får köra hela vägen upp till Fatehpur Sikri och att parkeringen kostar Rs 200 för två bilar. Han erbjuder sig i samma andetag också att guida oss för det facila priset av Rs 575 och då skulle parkeringen ingå i det priset.
Nu var bror Neeraj på det här stället veckan innan oss och han nämnde inte något om detta med parkeringen han hade också sagt att guiderna kostar ca 100 - 200 rupier, och även om det inte är en garanti så kändes det som en indikation på att något inte stämde här. De här killarna var dessutom väldigt påstridiga och nästan aggressiva och försökte stressa oss till att ta ett beslut.
Och när vi till slut säger
"OK, men hämta parkeringsbiljetterna då"
så blir det tydligt att allt är en bluff, för de gör ingen insats att hämta några biljetter. Då vi kör på och innan vi hinner till parkeringen så är det en till person som ställer sig framför bilen och försöker hindra oss, men där gången stannar vi inte och han får hoppa undan i sista stunden.
Väl framme vid parkeringen visar det sig att det stämde att man inte längre får köra hela vägen upp men parkeringen kostade däremot bara Rs 30 per bil. Det är en bit att gå från parkeringen och dessutom är det en backe på slutet, så som av en händelse dräller det av villiga rickshaws som nästan slåss om att få köra oss. Hans och Ann-Christin bestämmer sig dock för att de kan gå den lilla biten upp till staden. Jag följer med dem, medan Vino och barnen tar en rickshaw upp.
Med facit i hand skulle vi nog ha åkt upp också, för det var varmt och längre än jag trodde. Det tog dryga 20 minuter att gå sträckan.
Väl uppe så betalar vi inträdet och får en guide för Rs 150. Det hade säkert gått att pruta mer men ibland är det inte värt besväret.
Fatehpur Sikri är en stad som byggdes av en mogul som hette Akbar för att vara huvudstad i det rike som han just då härskade över. Han härskade stora delar av norra Indien. Staden övergavs dock ganska snabbt då vattenförsörjningen inte fungerade så bra. Den är väldigt bra bevarad och är väldigt rolig att se.
Ganska snabbt in i besöket börjar Emily gnälla om att det är tråkigt, vilket är förståeligt då en sexåring knappast kan förväntas tycka det är roligt att titta på en spökstad. Nästa person som däckar är Ann-Christin. Hon söker sig till skuggan och lägger sig ned och vilar. Vino och barnen stannar med Ann-Christin och jag och Hans går vidare med guiden och ser de sista bitarna. Sedan beslutar vi oss för att det är nog. Vi åker naturligtvis rickshaw ned till bilen, ingen idé att gå när man inte mår bra.
Resan tillbaka till Agra och hotellet tar en dryg timme på rätt så usla vägar. Men när vi är där då får vi belöningen, vilket hotell...helt underbart bra.
måndag 9 mars 2009
Agra
I helgen var vi Agra med Ann-Christin och Hans. För min del var det tredje gången jag var där, senast var det 2003, så det var ett litet tag sedan.
För er som inte känner till det så är Agra känt för framförallt en sak, nämligen Taj Mahal. I övrigt beskrivs staden av guideboken som världens största bonnhåla. Det bor ca 1 miljon människor där (enligt uppgift som jag inte kontrollerat) men det innebär inte att det är en storstad, utan på något sätt stämmer det att det är en håla.
Men så finns ju Taj Mahal här, och det är troligen en av de vackraste byggnader som någonsin skapats. Nu finns det lite annat att se här också, som Fatehpur Sikri och Agra Fort. Dessa är väl värda ett besök när man är här, eller rättare sagt, är man här skall man se dessa.
Det hände en del under den här helgen så jag tänkte dela upp berättelsen i flera delar. Imorgon börjar jag med första stoppet, Fatehpur Sikri.
För er som inte känner till det så är Agra känt för framförallt en sak, nämligen Taj Mahal. I övrigt beskrivs staden av guideboken som världens största bonnhåla. Det bor ca 1 miljon människor där (enligt uppgift som jag inte kontrollerat) men det innebär inte att det är en storstad, utan på något sätt stämmer det att det är en håla.
Men så finns ju Taj Mahal här, och det är troligen en av de vackraste byggnader som någonsin skapats. Nu finns det lite annat att se här också, som Fatehpur Sikri och Agra Fort. Dessa är väl värda ett besök när man är här, eller rättare sagt, är man här skall man se dessa.
Det hände en del under den här helgen så jag tänkte dela upp berättelsen i flera delar. Imorgon börjar jag med första stoppet, Fatehpur Sikri.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
