Cargo

Att skicka cargo är minsann inte det enklaste, framförallt inte här i Indien. Vi började i god tid med att kolla upp olika transportföretag och ganska snabbt sållade det ut sig vilka transportföretag som var intressanta. Vi kollade Fedex, DHL, TNT mm. Fedex och DHL var svindyra, de kostade typ 4 ggr mer än de andra.

Till slut verkade det som TNT var bäst. De skulle ta 210 rupier per kg om vi skickade mer än 100 kg, vilket vi trodde att det skulle bli. Var det under 100 kg skulle det däremot kosta 265 rupier per kg. Men så fanns det också ett annat företag som inte skickade grejerna själva, utan de använde själva TNT, men det hade mängdrabatt så det skulle bli billigare att skicka via dem. De skulle ta 200 rupier per kg, inte så värst mycket mer, men de skulle också skicka några som packade åt oss och framförallt tog med sig kartonger som vi inte hade några.

De sa också att vi kunde följa med till TNT och övervaka inlämningen vilket gjorde att det kändes tryggt. Så igår kom de där killarna och vi började packa. När vi sedan had packat femm kartonger så kände jag att jag ville väga dem. Då sätter sig en av killarna och mäter lådorna och skriver upp olika vikter för de olika kartongerna. De större kartongerna som är som flyttkartonger ungefär skrev han 22 kg på. Det han räknat ut var den så kallad volymvikten, man kan säga att det är den minivikt man blir debiterad för en viss volym. Väger boxen mindre får man betala motsvarande volymvikten och väger boxen mer så betalar man vad den väger.

Detta är inget konstigt, det här är internationella regler, det var samma regler som när vi skickade cargo till Indien i början av resan. Jag hade glömt bort det där med volymvikten, men visste ju att det var något som vi måste följa. Eftersom våra boxar vägde rejält mycket mindre så var vi tvungna att ändra om och göra packningen mer optimal. Om vi nu skulle betala för 22 kg så var det ju lika bra att se till att boxen också vägde 22 kg.

Så vi fick öppna några av boxarna och lyft ut lätta grejer och lägga in sådant som väger mer. Nu hade det gått tre timmar sedan vi började och vi insåg att vi behövde mer tid, så vi skickade iväg packkillarna och började göra om lite. Det var nu det vi började komma till lite insikt hur saker och ting fungerar när det gäller cargo. Vi var visserligen förvarnade att de här företagen väger lådorna som om det vore guld.

För när vi skulle börja packa en ny låda som hade andra mått, så ville jag naturligtvis veta vad volymvikten var, så jag gick till det mail jag hade fått i samband med cargot till Indien där formeln fanns. Den var längden (cm) x bredden (cm) x höjden (cm) / 6000. Nu behövde ju inte den här formeln vara samma som de använde så jag kontrollerade med en den stora boxen, den på 22 kg, och fick ett helt annat värde. Då räknade jag baklänges och fick fram LxBxH/4125, vilket kändes som ett märkligt värde.

Okej, det är alltså inte samma formel längre. Så jag gick in på TNTs hemsida och hittade formeln där. Den hade ändrats 1:a juni i år och till 5000 istället för 6000, men inte 4125.

Med den formeln räknade jag om alla kartonger, den på 22 kg blev nu istället 19 kg, och fick en total volymvikt som var 12 kg mindre än den som packkillen hade räknat fram. Det är stor skillnad skulle jag vilja säga.

När killen kom tillbaka så konfronterade vi honom med detta och han sa då att du kan inte mäta kant till kant, om boxen är så välpackad att väggarna bågnar utåt så lägger man till en cm på varje sida. Att man justerar lite för utbuktande kanter är en sak men att lägga på två cm på varje sida var ju lite att ta i. En het diskussion uppstod och han visade hur han mätte, 63 cm (utan extra tillägg). Då la jag mitt måttband bredvid och det blev 62 cm. Märkligt, minst sagt!

Men så tittade jag på startändan och där hade han satt måttbandet så att det startade en cm in på måttbandet. Jag påpekade det och fick till min stora förvåning att så mäter man ju. Han menade alltså på fullaste allvar att man måste ju starta på ett. Inte konstigt att det var felräknat på alla kartonger. Vilket förtroende man får för en sådan kille

Nåväl, i slutändan var det ju ändå TNT som skulle mäta och väga så det spelade i viss mån mindre roll att han mätt fel. Men bedrägligt var det naturligtvis ändå eftersom vi medden principen lurades att packa fler grejer i kartongerna än nödvändigt.

Till slut så åker Vino iväg med packkillen till TNT där Karan redan väntar för att assistera Vino och där utspelar sig nästa scen. På TNT visar det sig att de inte har tänkt att laminera lådorna som packkillen hade lovat. Istället skulle de lägga dem i säckar. "Det är ju att laminera", hävdade killen. Jo, just det, säkert att det var det du menade när du sa det till oss.

TNT vägde sedan lådorna och det blev 111 kg. Det stämde ju ganska väl med det vi hade vägt så ingen issue om det. När lådorna var vägda tyckte packkillen att nu var det dags att få betalt. Då frågade Vino om var pappret som bekräftade att lådorna var försäkrade var någonstans. "Det får ni när lådorna gått igenom tullen om några dagar", säger packkillen. Om några dagar! Tror du vi är dumma eller? Alltså inte chans att vi skickar iväg lådorna utan att få en garanti på att om något händer så får vi ersättning.

Packkillen hävdar att det är så det fungerar, men Karan vägrar och till slut så beslutar sig Vino och Karan att ta hem kartongerna igen. När Vino kommer hem är klockan halv tolv på kvällen.

Nästa dag är vi fortfarande inställda på att skicka med TNT, men inte från det kontoret för de var inte trevliga där. Vino ringer telefonsamtal efter telefonsamtal och försöker få klarhet i det här med hur försäkring av försändelsen fungerar. På TNTs hemsida står det klar toch tydligt att om grejerna skickas med flyg så gäller att man kan bli ersatt upp till 20 Euro per kg. Men när Vino pratar med TNT så verkar det inte finnas någon försäkring alls, vilket känns väldigt märkligt.

Till slut bestämmer vi oss för att ringa TNT i Sverige, det är ju trots allt de som kommer leverera lådorna när vi kommer fram. Tjejen där blir väldigt förvånad när hon här att försändelsen inte skulle vara försäkrad, men till slut kommer det fram att problemet är att vi skickar som privatpersoner, och TNT skickar bara för företag. Så på något sätt kringgår TNT i Indien detta men då är man inte försäkrad. För mig låter det väldigt märkligt måste jag säga.

Nu börjar det kännas alltmer desperat för tiden rinner iväg och vi känner att vi måste få iväg lådorna. Vi börjar googla igen och hittar ett företag som verkar skicka för privatpersoner, de skulle höra av sig igen. Vi fortsätter diskussionen och kommer till slut in på att kanske man kan skicka med Finnair som vi åker med. Vino ringer Finnair i Indien och får bekräftad att självklart är lådorna försäkrade om ni skickar dem med oss, även om ni är privatpersoner. Däremot tar vi inte emot lådorna själva, du måste gå igenom en av våra agenter. Så vi får ett namn och telefonnummer att ringa.

Vino ringer och får bekräftat att det går att skicka lådorna genoom honom och att om vi kommer innan halv fyra så kan ni få iväg dem idag. Priset är 170 rupier per kg plus 1500 rupier för hanteringen.

Nu är det bråttom, att åka till flygplatsen är alltid ett vågspel här i Delhi. Dessutom är bilen inte stor nog för att ta alla som skall med. Släkten är överens, du skall inte åka ensam, men jag har inte möjlighet att åka då jag jobbar. Till slut ställer Jatinder, Karans pappa, upp och följer med. Det finns inte en enda bil stor nog att hyra någontans. Så det slutar med att de får ta två bilar till flygplatsen. Killen som kör den hyrda bilen kör fruktansvärt dåligt, och det dröjer inte många minuter innan Vino ringer till mig och beklagar sig. Men även om han körde dåligt så kunde han en väg till flygplatsen där det inte var någon trafik alls, och var ju guld värt.

Väl framme vid flygplatsen och inlämningsstället så gick allt som på räls. Lådorna vägdes och visade inte 111 kg som hos TNT utan 107 kg. Eftersom lådorna var igentejpade så är vi säkra på att vi inte har öppna dem. Märkligt att de vägde mer hos TNT...

Nåja, till slut kom alltså lådorna iväg och dessutom till ett avsevärt mycket lägre pris än vi trodde det skulle bli.

Äntligen får vi åka hem!

I söndags skulle vi ha åkt hem till Sverige, men vi blev stoppade när vi skulle gå igenom emigreringskontrollen. Vi hade redan checkat in och var på väg in till den internationella delen. Men som sagt kom vi inte förbi tjänstemannen, och framförallt inte hans chef. Felet vi hade gjort var att vi hade glömt att registrera oss eftersom vi stannade längre än sex månader. Glömmer man det måste man åka tillbaka och göra registreringen ändå.
Vi var hur deppiga som helst; efter nio månader i Indien så längtar vi sååå mycket efter att få komma hem igen. Emily grät och var förbannad, hon ville ju komma hem och träffa farmor och farfar och få farmors björnbärskräm och Sankt Agur (en krämig blåmögelost) med vindruvor.

Men så idag torsdag fick vi klartecken att åka hem. Så vi flyget går imorgon bitti, på midsommarafton. Vi missar festen med våra vänner som vi har sett fram emot så länge, och som var en stor anledning till valet av avresedatum. Men med tanke på det som hänt så är vi glada att få komma hem. I det här landet kan många saker gå fel när man tampas byråkratin.

Jag kan säga att den här veckan har givit oss en helt annan bild om hur Indien fungerar.

Bästa årstiden att vara i Indien?

Innan jag åkte på den här resan så hade jag hört att bästa tiden att vara i Indien är i november till januari på vintern. I februari-mars blir det sedan för varmt att vara här. Och på sommaren, maj-juni är det stekhett och outhärdligt. I juli kommer sedan monsunen och det blir varmt och fuktigt.

Så det var med viss tvekan som jag såg fram emot den här tiden. Men jag börjar fundera på om inte februari-april är den bästa tiden att vara här. I april börjar det visserligen bli riktigt varmt, men samtidigt är det också väldigt torrt. Detta ger trevliga effekten att det nästan inte finns några myggor här just nu. Dessutom berättade någon här att virus inte trivs i varmt och torrt väder så det är inte så mycket av den sorten heller.

Värmen har naturligtvis sina problem, men det känns som vi har bra koll på läget just nu, och så länge det är torrt så är det inte så farligt. Just nu det är faktiskt riktigt trevligt att vara här, framförallt de dagar temperaturen sjunker till behagliga 37-38 grader.

Fast det är ju klart, hade vi inte haft poolen så hade det inte varit lika trevligt. Den gör väldigt mycket för välmåendet.

Bilen såld

Igår sålde vi bilen, eller rättare sagt vi accepterade ett bud och tog emot handpenning.
Här i Indien verkar det fungera lite annorlunda mot vad jag är van vid. Fast jag köper och säljer ju inte begagnade bilar så ofta i Sverige, så vad vet jag egentligen.

Men som sagt, här kan man göra som vi gjort. Vi kom överens med en köpare om pris och tog emot handpenning, vilket innebär att vi är bundna att sälja bilen till dem och de är bundna att köpa den. Drar vi oss ur så får vi betala tillbaka dubbla handpenningen och drar de sig ur får de inte pengarna tillbaka.

Så nu kan vi fortsätta använda bilen tills avtalat datum i juni då vi får resterande pengarna och bilen skrivs över till den ägaren.

Återstoden av tiden fram til hemresan får vi förhoppningsvis låna en bil av Meeta och Vivek som om allt går enligt planerna åker till England om två veckor.

Det känns väldigt skönt att ha detta klart, det var den biten som oroade mig mest, att vi inte skulle få det vi hade budgeterat, men det fick vi nu alltså.

Tata Nano, misslyckande eller succé?

Fick en länk idag av Tommy, en kollega som gick till GP där man skrev om Tata Nano som en Vild rusch efter billig bil. Men jag kände inte riktigt igen mig för på morgonen hade jag läst i Times of India att det var ljumt intresse för samma bil.

Uppenbarligen ser man saker på olika sätt. GP tycker att 200 000 bilar är enormt mycket medan Times of India tycker 200 000 när man förväntat sig 500 000 är ganska dåligt.

Storm

Just nu är det storm och häftigt regnväder ute. Det blixtrar ordentligt och det känns som att sitta i en tropisk storm, vilket man med viss rätta kanske kan kalla det.

I samband med att regnet började sjönk temperaturen drasktiskt, såpass mycket att man inte behöver ha på AC:n längre. På sätt och vis är det lite mysigt och skönt med omväxling i vädret. Fast det bästa är förstås att temperaturen gått ned.

Emily var bjuden på bröllop ikväll av hennes lärare; nu sa vi nej till det eftersom det låg så långt bort, och med tanke på hur vädret har blivit är jag glad att hon inte åkte.

Hettan har kommit...

Idag var det 43 grader varmt och det är för mycket kan jag lugnt säga. Man måste i princip ha AC:n på hela dagen för att få en dräglig temperatur hemma. Och ut går man inte i onödan, speciellt inte i solen. Nu är det väldigt torrt också, kanske runt 5-10% luftfuktighet på dagarna, vilket gör att det inte känns lika jobbigt som det skulle ha varit om det varit fuktigt också.

Fast med så låg luftfuktighet och sådan värme så måste man vara väldigt noga med att dricka ordentligt och dessutom se till att få i sig salt också. Är man ute mycket räcker det inte att dricka vanligt vatten, det gör nästan bara saken värre eftersom man då lakar ur kroppen från de salter den har.

Fast det är ändå märkligt hur väl man anpassar sig. Hemma i Sverige kunde jag tycka att det är äckligt varmt i huset när det var 24 grader varmt. Nu har vi konstant över trettio grader inomhus på dagarna, och det är helt klart hanterbart.

Och när det gäller poolen verkar det inte spela någon roll hur varmt det är ute, man fryser ändå när man kommer upp ur vattnet. Jag fattar inte att vattnet kan hålla sig så kallt när det är så varmt ute. Gissningsvis beror det på att poolen mestadels är i skuggan på dagen och på natten sjunker trots allt temperaturen till runt 23 grader.