På juldagen satte jag mig äntligen ner för att försöka lösa problemet med Emilys ritbord. Emily hade varit på mig mer än en gång så jag kände pressen...
Jag började med att studera installationen med Orca (ett program som kan öppna en Windows Installer installation och visa vad som skall installeras). Det är inte helt enkelt att se vad som görs men jag kunde i vart fall konstatera att kontrollen av ritbordet görs i en sk Custom Action i en separat DLL. M.a.o det fanns ingen direkt möjlighet att se vad som egentligen görs när installationen försöker hitta ritbordet.
Nästa steg var att köra installationen med loggning på. Men det gav bara att den funktion som försökte hitta brädet inte lyckades. Ingen mer information där alltså.
Okej, dags för plan B, som i det här fallet innebar att installera filerna manuellt. Detta kan göras på två sätt. Det ena är genom att först göra en Admin-installation. Då packas alla filer upp under en mapp som man själv bestämmer. Sedan kan man kopiera dessa till sina respektive platser. Nu räcker det oftast inte med att kopiera filerna, speciellt inte när det är hårdvara involverat. Så jag behövde också ta reda på vad som skrivs i registret, vilket Orca kan hjälpa till med.
Det andra sättet att installera manuellt är genom att först installera på en annan dator och sedan kopiera installationen till den första datorn. Det kräver förstås att det finns en annan dator som det går att installera på.
Jag valde det andra alternativet eftersom jag har en dator med just en amerikansk version av Windows på, min jobbdator. Så jag installerade programmet på jobbdatorn och det fungerade. Det gick även att starta ritbordet och rita med det. Nästa steg var att kopiera filerna från "Program Files"-mappen till hemdatorn. Jag valde att kopiera mappen som den var och behålla hela sökvägen intakt, på så vis skulle jag inte behöva redigera alla länkar till filerna (trodde jag i varje fall).
Sedan skannade jag igenom registret för att hitta alla ställen där ordet dacs fanns. Det var inte så många, förutom allt som hade skrivits som hade med installationen att göra vilket jag lugnt kunde ignorera. Jag flyttade över allt till hemdatorn och gjorde "installationen". Jag provade att plugga in brädet, men inget hände, annat än att hela datorn verkade frysa. Nåja, jag letade lite på datorn och hittade en loggfil där ett felmeddelande med en "stack trace" (som också visade att programmet var skrivet för .Net) fanns. Det felmeddelandet visade sig, efter lite sökningar på internet, betyda att programmet inte kunde hitta den fil som den skulle visa när programmet startade upp. Detta innebar att sökvägarna ändå var fel på något sätt.
Sökvägarna i registret stämde det hade jag kollat. Men hade jag missat att kopiera något från jobbdatorn. Tillbaka och skanna jobbdatorn igen, men inget nytt där.
Okej, dags att ta i med det tunga artilleriet, jag drog igång Reflector som kan visa programkoden i en assembly som är skriven i .Net. Den visade att när programmet satte ihop sökvägen så utgick den ifrån det lokaliserade namnet av "Program Files", d.v.s. "Program" på svenska. Så jag fick flytta filerna till Program-mappen och sedan ändra alla referenser i registret så att de pekade på den nya platsen.
Och nu fungerade det! Gissa om Emily blev glad!
tisdag 30 december 2008
måndag 29 december 2008
Längtan efter en dusch
Det finns en del saker som man efter ett tag börjar sakna här i Indien. En av de sakerna är en riktig dusch. Duscharna i vår lägenhet är inte speciellt bra. Det går att duscha men vattnet stänker åt alla håll och eftersom det inte finns en blandare utan en kran för kallt vatten och en för varmt dito, så är inget behagligt att duscha. Så istället har man en hink som man fyller med lagom varmt vatten. Sedan har man en pall som man sitter på och så öser man vatten över sig med en skopa.
Att bada så går utmärkt, men det finns dagar när jag längtar efter att stå under en riktigt varm dusch och bara njuta.
Att bada så går utmärkt, men det finns dagar när jag längtar efter att stå under en riktigt varm dusch och bara njuta.
söndag 28 december 2008
Jul i Indien
Här i Indien firar man inte Jul på samma sätt som i Sverige. De kristna här i Indien firar naturligtvis, men de är ju jämförelsevis ganska få. Jag tror det är ca 5% som är kristna här, det innebär väl en ca 50 miljoner, och det är ju mycket, men jämfört med resten av befolkningen är det ju trots allt inte mycket.
Men i de stora varuhusen slås det på stort inför Julen, det pyntas och görs massor för att folk skall handla.
Juldagen är också en helgdag här. Det är en dag då man inte skall ge sig ut i varuhus eller tempel. Man kan tro att alla i hela Delhi är ute den dagen. I övrigt jobbar resten av släkten som vanligt den här tiden. Men jag är ledig fram till 7 januari. :-)
Vi gjorde misstaget att åka till ett närbeläget tempel på juldagen. När vi började närma oss var köerna enorma och man såg också hur mycket folk det var inne på tempelområdet. Så vi avbröt manövern och åkte till Great India Place istället. Det var köer in där också, och inne i varuhuset var det också väldigt mycket folk. Vi valde ändå att chansa och gå till det kaffeställe som vi brukar gå till när vi är i det varuhuset, Costa Coffee. Och vi fick plats, t.o.m på bästa stället i en soffa där alla fick plats att sitta. Ljudvolymen var dock väldigt hög men det var hanterbart, just då var vi mest glada att vi fick en plats att sitta på.
Men i de stora varuhusen slås det på stort inför Julen, det pyntas och görs massor för att folk skall handla.
Juldagen är också en helgdag här. Det är en dag då man inte skall ge sig ut i varuhus eller tempel. Man kan tro att alla i hela Delhi är ute den dagen. I övrigt jobbar resten av släkten som vanligt den här tiden. Men jag är ledig fram till 7 januari. :-)
Vi gjorde misstaget att åka till ett närbeläget tempel på juldagen. När vi började närma oss var köerna enorma och man såg också hur mycket folk det var inne på tempelområdet. Så vi avbröt manövern och åkte till Great India Place istället. Det var köer in där också, och inne i varuhuset var det också väldigt mycket folk. Vi valde ändå att chansa och gå till det kaffeställe som vi brukar gå till när vi är i det varuhuset, Costa Coffee. Och vi fick plats, t.o.m på bästa stället i en soffa där alla fick plats att sitta. Ljudvolymen var dock väldigt hög men det var hanterbart, just då var vi mest glada att vi fick en plats att sitta på.
D.I.Y
Till Emilys födelsedag köpte vi en Digital Arts and Crafts Studio (DACS) som är ett ritbord som man kopplar in via USB till datorn. Till ritbordet finns en massa bakgrunder och roliga bilder så att man kan skapa teckningar på datorn. En perfekt present till Emily som älskar att rita och måla.
Dagen efter hennes födelsedag satte jag mig ner och skulle sätta igång ritbrädet. Så jag satte in CDn och startade installationen och allt gick bra tills jag blev tillsagd att plugga in ritbrädet. Jag gjorde så, och noterade att datorn upptäckte brädet. Men installationen hittade inte brädet och det gick inte att komma vidare med installationen.
Trist, tänkte jag, och började söka lite på Internet för att se om jag kunde få hjälp på tillverkarens hemsida. Till slut hittade jag en FAQ där just mitt fel var listat. Felet visade vara att installationen bara fungerar på en amreikansk version av Windows. Lite märkligt enligt min mening då jag sällan varit med om att installationer bara fungerar på vissa språkversioner. Enligt FAQn skulle jag kontakta supporten om detta inträffade.
Så jag ringde till supporten i USA och pratade med dem. Svaret jag fick var installationen finns på andra språk också, vilket gör det än mer märkligt att installationen inte fungerade på en icke amerikansk version av Windows. Och eftersom jag ju kommer från Sverige borde jag ringa kontoret i Europa, som ligger i Holland. Så det gör jag och jag får kontakt med någon där som säger att jag får ringa Sverige istället. Inte för att jag trodde att det skulle hjälpa, men jag ringer i vart fall dit och får av tjejen där svaret att eftersom vi inte säljer den produkten i Sverige så kan jag inte hjälpa dig.
Ringer tillbaka till Holland igen men tjejen där kan nu inte heller hjälpa mig, så hon skickar mig till en annan gubbe som i sin tur skickar mig till export-avdelningen. På export-avdelningen kan de troligtvis inte hjälpa mig med en sådan här typiskt teknisk fråga men jag ringer ändå. Tjejen som svarar är jättetrevlig men kan naturligtvis inte hjälpa mig; nu börjar jag bli lite irriterad men inser det meningslösa i att bli arg på fel person så jag ger upp för kvällen och bestämmer mig lite senare att försöka fixa installationen själv.
Det dröjer dock några dagar innan jag får tid att sätta mig ned och försöka lösa problemet själv.
Dagen efter hennes födelsedag satte jag mig ner och skulle sätta igång ritbrädet. Så jag satte in CDn och startade installationen och allt gick bra tills jag blev tillsagd att plugga in ritbrädet. Jag gjorde så, och noterade att datorn upptäckte brädet. Men installationen hittade inte brädet och det gick inte att komma vidare med installationen.
Trist, tänkte jag, och började söka lite på Internet för att se om jag kunde få hjälp på tillverkarens hemsida. Till slut hittade jag en FAQ där just mitt fel var listat. Felet visade vara att installationen bara fungerar på en amreikansk version av Windows. Lite märkligt enligt min mening då jag sällan varit med om att installationer bara fungerar på vissa språkversioner. Enligt FAQn skulle jag kontakta supporten om detta inträffade.
Så jag ringde till supporten i USA och pratade med dem. Svaret jag fick var installationen finns på andra språk också, vilket gör det än mer märkligt att installationen inte fungerade på en icke amerikansk version av Windows. Och eftersom jag ju kommer från Sverige borde jag ringa kontoret i Europa, som ligger i Holland. Så det gör jag och jag får kontakt med någon där som säger att jag får ringa Sverige istället. Inte för att jag trodde att det skulle hjälpa, men jag ringer i vart fall dit och får av tjejen där svaret att eftersom vi inte säljer den produkten i Sverige så kan jag inte hjälpa dig.
Ringer tillbaka till Holland igen men tjejen där kan nu inte heller hjälpa mig, så hon skickar mig till en annan gubbe som i sin tur skickar mig till export-avdelningen. På export-avdelningen kan de troligtvis inte hjälpa mig med en sådan här typiskt teknisk fråga men jag ringer ändå. Tjejen som svarar är jättetrevlig men kan naturligtvis inte hjälpa mig; nu börjar jag bli lite irriterad men inser det meningslösa i att bli arg på fel person så jag ger upp för kvällen och bestämmer mig lite senare att försöka fixa installationen själv.
Det dröjer dock några dagar innan jag får tid att sätta mig ned och försöka lösa problemet själv.
lördag 27 december 2008
Idag åkte farmor och farfar hem
I morse åkte Emilys och Niklas Farmor och Farfar hem. Emily var rejält ledsen i går kväll när hon skulle sova, hon mer eller mindre grät sig till sömns.
Tiden har gått väldigt fort och det är knappt man förstår att de har varit här en hel månad. Det kommer bli tomt nu när de har åkt.
Niklas var lite tveksam till att gå till Farmor och Farfar när de kom, det hade ju gått två månader då sedan han hade sett dem senast. Men nu har han varit väldigt bekväm med båda två.
Ser man sedan tillbaka på den månaden så inser jag också att det har hänt mycket. Samma dag som de kom hade vi kalas för Niklas, sedan åkte vi till Kerala och Chennai i nio dagar. Där lärde sig Niklas att gå. Han hade tagit sina första steg innan, men i Kerala började han gå längre sträckor. Och Emily lärde sig att simma i poolen i Travancore i Kovalam.
När vi kom tillbaka så var det dags att förbereda Emilys födelsdag och när det var över så kom julen. Däremellan har vi dessutom besökt alla släktingar. Det har alltså hänt saker hela tiden, och det är väl anledningen till att tiden har gått så fort.
Tiden har gått väldigt fort och det är knappt man förstår att de har varit här en hel månad. Det kommer bli tomt nu när de har åkt.
Niklas var lite tveksam till att gå till Farmor och Farfar när de kom, det hade ju gått två månader då sedan han hade sett dem senast. Men nu har han varit väldigt bekväm med båda två.
Ser man sedan tillbaka på den månaden så inser jag också att det har hänt mycket. Samma dag som de kom hade vi kalas för Niklas, sedan åkte vi till Kerala och Chennai i nio dagar. Där lärde sig Niklas att gå. Han hade tagit sina första steg innan, men i Kerala började han gå längre sträckor. Och Emily lärde sig att simma i poolen i Travancore i Kovalam.
När vi kom tillbaka så var det dags att förbereda Emilys födelsdag och när det var över så kom julen. Däremellan har vi dessutom besökt alla släktingar. Det har alltså hänt saker hela tiden, och det är väl anledningen till att tiden har gått så fort.
Emilys födelsedagskalas
Kalaset började klockan fem och vi kom själva dit kvart över fem. Då hade i princip ingen kommit än. De enda som hade kommit var Vinos morbror Sanjeev med familj som bor i Stockholm. De är Indien också just nu. Strax före klockan sex hade bara en gäst till kommit och vi hade bokat en trollkarl till just klockan sex. Men som i ett trollslag så anlände nästan alla gästerna lagom till att trollkarlen började sin show, en liten stund efter klockan sex.
Barnen, och resten av gästerna skrattade gott åt trollkarlens trick. Det var ett väldigt roligt inslag. Sedan var det dags att äta tårta, här i Indien äter man tårta först och sedan mat, men då upptäckte Emily att hennes kompis från skolan inte hade kommit ännu och då gick det inte att äta tårta. Så i fick ta maten istället. Av naturliga skäl har de inte riktigt samma meny som vi har i Sverige, här äter man framförallt inte nötkött. Så istället fanns det kycklingburgare och mexikanska wraps som var jättegoda.
Efter maten så ordnades det lite lekar för barnen. De lekte den där leken när man går runt ett antal stolar, precis en mindre än antalet barn, och så spelar de musik. När musiken sedan stängs av skall man sätta sig på en stol. Den som blir utan stol när alla satt sig är ute ur leken. En stol tas sedan bort och man sätter igång musiken igen. Detta upprepas tills bara ett barn är kvar, som då har vunnit.
Nästa lek var att man skulle dansa till musiken tills den slutar, då skall man stå som en staty. Den som först rör sig medan musiken är tyst åker ut och sedan startar man musiken igen. Även här skall det bara vara en kvar till slut. Nu var tyvärr barnen lite för bra på att stå still, så lekledaren kände sig tvungen att köra några trick. Hon gick fram och tog tag i Emily som då drog undan armen. Det innebar att Emily åkte ut, men då blev Emily ledsen. Eftersom hon aldrig lekt den leken förut så visste hon inte att lekledaren skulle försöka göra något sådant. Några av föräldrarna blev nu dessutom lite arga på lekledaren av anledningen att just födelsdagsbarnet borde få vara fredat, då födelsdagsbarnet ju skall vinna.
Det var inte mycket att göra åt det dock, och det var ju bara en lek, men Vivek tog det här allvarligt och konstruerade en lek som gick ut på att samla ihop så många sugrör som möjligt som han kastade på golvet. Alla barnen kastade sig över sugrören och plockade åt sig så många som möjligt. Under tiden tog sedan Vivek ett gäng sugrör som han hade i andra handen, och gav dem till Emily. Därmed fick Emily vinna en tävling. Men hon var ganska tveksam först att ta emot sugrören, och det kan jag förstå eftersom det inte var riktigt fair play.
Efter lekarna var det så äntligen dags för tårta. Emily hade beställt en Barbie-tårta och den var jättefin. För Niklas hade vi en tårta i form av en fjäril. Tårtorna räckte mer än väl till gästerna, Niklas tårta började vi inte ens med.
Nu hade klockan blivit såpass mycket att det var dags för gästerna att gå hem. Alla barn som hade varit med på festen fick med sig en liten present hem, det gällde även de ungdomar som var med.
Allt som allt var det en väldigt lyckad kväll och det var väldigt skönt att inte behöva bry sig om att städa efteråt...
Barnen, och resten av gästerna skrattade gott åt trollkarlens trick. Det var ett väldigt roligt inslag. Sedan var det dags att äta tårta, här i Indien äter man tårta först och sedan mat, men då upptäckte Emily att hennes kompis från skolan inte hade kommit ännu och då gick det inte att äta tårta. Så i fick ta maten istället. Av naturliga skäl har de inte riktigt samma meny som vi har i Sverige, här äter man framförallt inte nötkött. Så istället fanns det kycklingburgare och mexikanska wraps som var jättegoda.
Efter maten så ordnades det lite lekar för barnen. De lekte den där leken när man går runt ett antal stolar, precis en mindre än antalet barn, och så spelar de musik. När musiken sedan stängs av skall man sätta sig på en stol. Den som blir utan stol när alla satt sig är ute ur leken. En stol tas sedan bort och man sätter igång musiken igen. Detta upprepas tills bara ett barn är kvar, som då har vunnit.
Nästa lek var att man skulle dansa till musiken tills den slutar, då skall man stå som en staty. Den som först rör sig medan musiken är tyst åker ut och sedan startar man musiken igen. Även här skall det bara vara en kvar till slut. Nu var tyvärr barnen lite för bra på att stå still, så lekledaren kände sig tvungen att köra några trick. Hon gick fram och tog tag i Emily som då drog undan armen. Det innebar att Emily åkte ut, men då blev Emily ledsen. Eftersom hon aldrig lekt den leken förut så visste hon inte att lekledaren skulle försöka göra något sådant. Några av föräldrarna blev nu dessutom lite arga på lekledaren av anledningen att just födelsdagsbarnet borde få vara fredat, då födelsdagsbarnet ju skall vinna.
Det var inte mycket att göra åt det dock, och det var ju bara en lek, men Vivek tog det här allvarligt och konstruerade en lek som gick ut på att samla ihop så många sugrör som möjligt som han kastade på golvet. Alla barnen kastade sig över sugrören och plockade åt sig så många som möjligt. Under tiden tog sedan Vivek ett gäng sugrör som han hade i andra handen, och gav dem till Emily. Därmed fick Emily vinna en tävling. Men hon var ganska tveksam först att ta emot sugrören, och det kan jag förstå eftersom det inte var riktigt fair play.
Efter lekarna var det så äntligen dags för tårta. Emily hade beställt en Barbie-tårta och den var jättefin. För Niklas hade vi en tårta i form av en fjäril. Tårtorna räckte mer än väl till gästerna, Niklas tårta började vi inte ens med.
Nu hade klockan blivit såpass mycket att det var dags för gästerna att gå hem. Alla barn som hade varit med på festen fick med sig en liten present hem, det gällde även de ungdomar som var med.
Allt som allt var det en väldigt lyckad kväll och det var väldigt skönt att inte behöva bry sig om att städa efteråt...
fredag 19 december 2008
Emily födelsdagskalas - förberedelserna
Emily fyllde sex år i onsdags!
Innan vi åkte till Indien hade vi lovat Emily att vi skulle ha ett stort party för henne på hennes födelsedag. Förberedelserna för detta startade i princip redan samma dag som vi kom till Indien.
Vino har lagt ner ett jättestort jobb på att fixa detta. Hon har kollat upp lokaler, och restauranger för att hitta ett bra ställe att ha festen på. Släkten har kommit med en massa förslag på ställen som man kan vara på, en del ställen har varit mindre bra och andra bättre. Och en sak var helt klart från början, vi skulle inte ha festen i lägenheten, det var den för liten för.
När det gäller sådana här saker så finns det mycket att välja på här Indien, det är inte ovanligt med riktigt stora och lyxiga födelsedagskalas här, men i slutändan kommer i ju också plånboken in i spelet och det blir oftast den som avgör. Nu blev valet faktiskt något så oexotiskt som McDonalds, vilket kanske låter tråkigt. Men det valet blev väldigt bra.
Om man vill står McDonalds för allt, från mat, lokal, underhållning, lekar, och även s.k. returpresenter. I Sverige brukar man på barnkalas ge barnen något att ta med sig hem efter kalaset, oftast en godispåse. Så är det även här i Indien, men här det vanligaste att barnen får en liten returpresent. Storleken på returpresenten står oftast i relation till storleken på kalaset.
Nu valde vi att göra vissa saker själva som att köpa returpresenterna och även fixa tårta själva. Tårtan blev en Barbietårta, liknande den Emily hade på sin 4-årsdag, fast den här gången gjorde vi inte den själva utan vi köpte den istället. Vi gjorde även tårta till Niklas eftersom tanken från början var att vi skulle firat honom också den här kvällen. Men eftersom vi hade ett kalas för honom innan vi åkte till Kerala så blev kalaset mer eller mindre enbart för Emily den här gången.
Men maten stod naturligtvis McDonalds för...
Innan vi åkte till Indien hade vi lovat Emily att vi skulle ha ett stort party för henne på hennes födelsedag. Förberedelserna för detta startade i princip redan samma dag som vi kom till Indien.
Vino har lagt ner ett jättestort jobb på att fixa detta. Hon har kollat upp lokaler, och restauranger för att hitta ett bra ställe att ha festen på. Släkten har kommit med en massa förslag på ställen som man kan vara på, en del ställen har varit mindre bra och andra bättre. Och en sak var helt klart från början, vi skulle inte ha festen i lägenheten, det var den för liten för.
När det gäller sådana här saker så finns det mycket att välja på här Indien, det är inte ovanligt med riktigt stora och lyxiga födelsedagskalas här, men i slutändan kommer i ju också plånboken in i spelet och det blir oftast den som avgör. Nu blev valet faktiskt något så oexotiskt som McDonalds, vilket kanske låter tråkigt. Men det valet blev väldigt bra.
Om man vill står McDonalds för allt, från mat, lokal, underhållning, lekar, och även s.k. returpresenter. I Sverige brukar man på barnkalas ge barnen något att ta med sig hem efter kalaset, oftast en godispåse. Så är det även här i Indien, men här det vanligaste att barnen får en liten returpresent. Storleken på returpresenten står oftast i relation till storleken på kalaset.
Nu valde vi att göra vissa saker själva som att köpa returpresenterna och även fixa tårta själva. Tårtan blev en Barbietårta, liknande den Emily hade på sin 4-årsdag, fast den här gången gjorde vi inte den själva utan vi köpte den istället. Vi gjorde även tårta till Niklas eftersom tanken från början var att vi skulle firat honom också den här kvällen. Men eftersom vi hade ett kalas för honom innan vi åkte till Kerala så blev kalaset mer eller mindre enbart för Emily den här gången.
Men maten stod naturligtvis McDonalds för...
Tillbaka igen
Nu har det gått mer än två veckor sedan senaste inlägget på den här bloggen. Inte bra! Men förhoppningsvis skall det bli ordning detta igen.
Målet är försöka komma ikapp med vad som hänt den senaste två veckorna. Detta blandat med lite nya inlägg.
Målet är försöka komma ikapp med vad som hänt den senaste två veckorna. Detta blandat med lite nya inlägg.
torsdag 4 december 2008
Backwaters i Kerala
Nu har vi kommit till Kerala.
Vi flög i måndags och anlände sent på kvällen. Det var dessutom en nästan två timmars bilresa från flygplatsen i Cochin till hotellet som ligger i Kumarakom. Hotellet ägs av staten och vi var varnade att det märks då servicen generellt är sämre på ett statligt ägt hotell. Tyvärr stämde det. Den var inte usel men inte så värst bra heller.
Annars var poängen med detta första stopp att få uppleva det som kallas backwaters i Kerala. Det är som en stor sjö med massor av kanaler, både naturliga och utgrävda, som ligger precis innanför havet. Själva hotellet låg i ett kanalsystem som såg ut som ett rutnät, där det låg ett hus på varje "ö". Det var ganska häftigt.
På tisdagen tog vi en tripp med en safaribåt på en dryg timme för att få uppleva backwaters. Det var en riktigt häftig upplevelse. Precis bredvid hotellet ligger ett fågelreservat så det fanns massor av fåglar att se, bl.a. en fågel som heter "snake bird", den simmar nästan helt under vattnet med bara halsen som sticker upp över ytan och då set det ut som en orm som dansar till flöjten av en ormtjusare.
Vi åkte först på sjön och sedan in i kanalsystemet. Det var en underbar timme. Det fläktade skönt i värmen och det var väldigt grönt och vackert. På dagarna är här klart över 30 grader. Och i Kumarakom är det dessutom tropiskt klimat så det var väldigt fuktigt också. Hänga ut kläder på tork kan man glömma det blir bara blötare känns det som.
Vi stannade i två nätter i Kumarakom och åkte igår hit till Kovalam som ligger i ett par mil från Trivandrum. Här bor vi på ett hotell som är fantastiskt fint.
Vi var nere på stranden tidigare idag och badade i havet. Jag var lite orolig för om Emily skulle gilla att bada när det vågor som det är här. Men det behövde jag inte vara, hon älskade att stå och vänta på den ena vågen efter den andra. Överhuvudtaget vill hon inte gå upp när vi väl börjat bada. Niklas gillade däremot inte havet något vidare, men poolen älskar han. När han ser poolen så pekar han på den och markerar tydligt att han vill bada.
Just nu sitter jag på rummet och Emily tittar på TV medan Niklas sover i sängen bredvid. Emily vill gå ner och bada igen, men det är svårt när Niklas sover.
Vi flög i måndags och anlände sent på kvällen. Det var dessutom en nästan två timmars bilresa från flygplatsen i Cochin till hotellet som ligger i Kumarakom. Hotellet ägs av staten och vi var varnade att det märks då servicen generellt är sämre på ett statligt ägt hotell. Tyvärr stämde det. Den var inte usel men inte så värst bra heller.
Annars var poängen med detta första stopp att få uppleva det som kallas backwaters i Kerala. Det är som en stor sjö med massor av kanaler, både naturliga och utgrävda, som ligger precis innanför havet. Själva hotellet låg i ett kanalsystem som såg ut som ett rutnät, där det låg ett hus på varje "ö". Det var ganska häftigt.
På tisdagen tog vi en tripp med en safaribåt på en dryg timme för att få uppleva backwaters. Det var en riktigt häftig upplevelse. Precis bredvid hotellet ligger ett fågelreservat så det fanns massor av fåglar att se, bl.a. en fågel som heter "snake bird", den simmar nästan helt under vattnet med bara halsen som sticker upp över ytan och då set det ut som en orm som dansar till flöjten av en ormtjusare.
Vi åkte först på sjön och sedan in i kanalsystemet. Det var en underbar timme. Det fläktade skönt i värmen och det var väldigt grönt och vackert. På dagarna är här klart över 30 grader. Och i Kumarakom är det dessutom tropiskt klimat så det var väldigt fuktigt också. Hänga ut kläder på tork kan man glömma det blir bara blötare känns det som.
Vi stannade i två nätter i Kumarakom och åkte igår hit till Kovalam som ligger i ett par mil från Trivandrum. Här bor vi på ett hotell som är fantastiskt fint.
Vi var nere på stranden tidigare idag och badade i havet. Jag var lite orolig för om Emily skulle gilla att bada när det vågor som det är här. Men det behövde jag inte vara, hon älskade att stå och vänta på den ena vågen efter den andra. Överhuvudtaget vill hon inte gå upp när vi väl börjat bada. Niklas gillade däremot inte havet något vidare, men poolen älskar han. När han ser poolen så pekar han på den och markerar tydligt att han vill bada.
Just nu sitter jag på rummet och Emily tittar på TV medan Niklas sover i sängen bredvid. Emily vill gå ner och bada igen, men det är svårt när Niklas sover.
söndag 30 november 2008
Farmor och Farfar har kommit
Igår, tidigt på morgonen så kom Farmor och Farfar. Emily hade längtat väldigt mycket efter dem, och följde med mig till flygplatsen på morgonen. Vi tog en taxi dit eftersom vår lilla bil inte skulle rymma bagaget.
Taxikillen var en halvtimme försenad så vi kom iväg ungefär samtidigt som planet landade. Nu tar det normalt sett ca 40 minuter att köra till flygplatsen om det är normal trafik. Klockan var strax efter 6 på morgonen så det borde inte vara så mycket trafik. Och det var det inte heller. Chauffören som antagligen hade lite dåligt samvete kompenserade genom att köra fortare än tillåtet. Han körde i över 100 km/h vissa sträckor, och det är inte så roligt ens utan trafik på de indiska vägarna. Vägarna här har inte riktigt samma fina skick som i Sverige, de är liksom inte gjorda för att köra fort på. Så det skumpade ganska ordentligt. Och även om det var tidigt på morgonen så var det inte tomt på vägarna. Men till slut efter ca 30minuter kom vi fram i varje fall.
Väl där så parkerade vi bilen och gick för att möta farmor och farfar. Tyvärr fick vi inte komma in i ankomsthallen, av säkerhetsskäl, så vi fick vänta utanför och det hade vi inte planerat för, det var ordentligt kallt. Emily frös jättemycket så jag fick ha henne i famnen hela tiden.
Temperaturen var 13 grader vilket inte är varmt när man står stilla och inte är klädd för det.
Till slut kom de ut och Emily sprang fram till Farmor och Farfar och lämnade den jättefina blombukett som Emily och Vino hade köpt kvällen innan.
Resan hade gått jättebra, inga väntetider alls, och dessutom var de väldigt glada att vi bokat om biljetten till Delhi istället för att flyga via Mumbai som tidigare var planerat.
Taxikillen var en halvtimme försenad så vi kom iväg ungefär samtidigt som planet landade. Nu tar det normalt sett ca 40 minuter att köra till flygplatsen om det är normal trafik. Klockan var strax efter 6 på morgonen så det borde inte vara så mycket trafik. Och det var det inte heller. Chauffören som antagligen hade lite dåligt samvete kompenserade genom att köra fortare än tillåtet. Han körde i över 100 km/h vissa sträckor, och det är inte så roligt ens utan trafik på de indiska vägarna. Vägarna här har inte riktigt samma fina skick som i Sverige, de är liksom inte gjorda för att köra fort på. Så det skumpade ganska ordentligt. Och även om det var tidigt på morgonen så var det inte tomt på vägarna. Men till slut efter ca 30minuter kom vi fram i varje fall.
Väl där så parkerade vi bilen och gick för att möta farmor och farfar. Tyvärr fick vi inte komma in i ankomsthallen, av säkerhetsskäl, så vi fick vänta utanför och det hade vi inte planerat för, det var ordentligt kallt. Emily frös jättemycket så jag fick ha henne i famnen hela tiden.
Temperaturen var 13 grader vilket inte är varmt när man står stilla och inte är klädd för det.
Till slut kom de ut och Emily sprang fram till Farmor och Farfar och lämnade den jättefina blombukett som Emily och Vino hade köpt kvällen innan.
Resan hade gått jättebra, inga väntetider alls, och dessutom var de väldigt glada att vi bokat om biljetten till Delhi istället för att flyga via Mumbai som tidigare var planerat.
fredag 28 november 2008
Läget här i Indien
Som ni alla vet är det ju mindre lugnt i Mumbai (Bombay). Men av det märks inte så mycket av här i Delhi. Städerna ligger långt ifrån varandra till att börja med, och dessutom är de så stora att även om samma sak hade skett i just Delhi så tror jag inte att vi hade märkt av det så mycket ändå.
Kan dock tänka mig att det kommer vara ett större säkerhetspådrag på flygplatsen när vi hämtar Farmor och Farfar imorgon bitti. Men det var det även när vi anlände till Indien, då hade det precis varit ett bombhot tidigare samma dag mot ett kulturminne i närheten. Det påverkade inte oss så mycket.
Men det är klart, på ett sett är det märkbart vad som har hänt; sätter man på TVn för att titta på nyheterna så är det i princip samma sak på alla kanaler och det dagen i ända. Och i tidningarna handlar det naturligtvis nästan bara om händelserna i Mumbai.
Kan dock tänka mig att det kommer vara ett större säkerhetspådrag på flygplatsen när vi hämtar Farmor och Farfar imorgon bitti. Men det var det även när vi anlände till Indien, då hade det precis varit ett bombhot tidigare samma dag mot ett kulturminne i närheten. Det påverkade inte oss så mycket.
Men det är klart, på ett sett är det märkbart vad som har hänt; sätter man på TVn för att titta på nyheterna så är det i princip samma sak på alla kanaler och det dagen i ända. Och i tidningarna handlar det naturligtvis nästan bara om händelserna i Mumbai.
Niklas fyller 1 år idag!
Idag är det Niklas första födelsedag!
Det firade vi med tårta på morgonen. Dessutom skippade jag min Hindi-lektion som jag brukar ha på fredagsmorgnarna. Han fick några roliga presenter som han har fått välja ut själv. Ja, han visste naturligtvis inte att han valde, men vi tog de leksaker som han verkade mest intresserad av i affären.
Och så fick han en boll också, och det vete tusan om inte den var den mest roliga.
Imorgon skall vi ha kalas för Niklas, då kommer släkten hit och så kommer ju också Farmor och Farfar till Indien på morgonen (6.10 landar planet). De skulle ursprungligen kommit på måndag och via Mumbai (Bombay) och sedan direkt till Kerala, men som läget är nu är det skönt att de kommer till Delhi först.
Det firade vi med tårta på morgonen. Dessutom skippade jag min Hindi-lektion som jag brukar ha på fredagsmorgnarna. Han fick några roliga presenter som han har fått välja ut själv. Ja, han visste naturligtvis inte att han valde, men vi tog de leksaker som han verkade mest intresserad av i affären.
Och så fick han en boll också, och det vete tusan om inte den var den mest roliga.
Imorgon skall vi ha kalas för Niklas, då kommer släkten hit och så kommer ju också Farmor och Farfar till Indien på morgonen (6.10 landar planet). De skulle ursprungligen kommit på måndag och via Mumbai (Bombay) och sedan direkt till Kerala, men som läget är nu är det skönt att de kommer till Delhi först.
måndag 24 november 2008
Bilen är stulen!
Igår skickade vi iväg chauffören att hämta kläder på kemtvätten. Efter en timme eller så ringer chauffören och berättar att han inte hittar bilen. Bilen har blivit stulen! Och vi som inte ens haft den i två månader.
Att få bilen stulen är inte roligt i något land, och i byråkratins högborg, Indien, än mindre så. Enligt uppgift tar det tre månader innan ärendet är avklarat. Att vara utan egen bil i tre månader, eller längre i värsta fall skulle inte vara roligt
Men nu slutade det i varje fall lyckligt! Bilen var inte stulen, utan bara bortforslad av polisen för att den var felparkerad. Det kostade oss 600 rupier att få tillbaka bilen vilket är ungefär 100 kr.
Intressant är också att på morgonen hade jag läst att nu är det bröllopssäsong här i Delhi så i December stundar det ca 10 000 bröllop. Varför är nu detta intressant och relaterat till denna post? Jo, har man varit på ett indiskt bröllop så vet man varför. Det skapas ofta trafikkaos nära bröllopslokalen.
Den stora anledningen är att när brudgummen anländer på sin vita häst så görs detta via en procession som startar ca 1 km från lokalen. Sedan dansar och går man till musik fram till lokalen. Denna parad sker utmed den väg som leder till lokalen och här finns oftast inga vägrenar så paraden blockerar oftast en stor del av vägen. Dessutom parkerar folk lite varstans för att vara med i paraden. Bilarna står på ofta på mindre lämpliga ställen.
De som är med i paraden struntar dessutom fullständigt i trafiken runtomkring. Så resultatet blir ofta långa köer i trafiken kring just denna plats. Därför har polisen i Delhi tilldelat en massa extra poliser som skall se till att folk inte parkerar på olämpliga ställen. Jag misstänker att det var det vår chaufför råkade ut för.
Att få bilen stulen är inte roligt i något land, och i byråkratins högborg, Indien, än mindre så. Enligt uppgift tar det tre månader innan ärendet är avklarat. Att vara utan egen bil i tre månader, eller längre i värsta fall skulle inte vara roligt
Men nu slutade det i varje fall lyckligt! Bilen var inte stulen, utan bara bortforslad av polisen för att den var felparkerad. Det kostade oss 600 rupier att få tillbaka bilen vilket är ungefär 100 kr.
Intressant är också att på morgonen hade jag läst att nu är det bröllopssäsong här i Delhi så i December stundar det ca 10 000 bröllop. Varför är nu detta intressant och relaterat till denna post? Jo, har man varit på ett indiskt bröllop så vet man varför. Det skapas ofta trafikkaos nära bröllopslokalen.
Den stora anledningen är att när brudgummen anländer på sin vita häst så görs detta via en procession som startar ca 1 km från lokalen. Sedan dansar och går man till musik fram till lokalen. Denna parad sker utmed den väg som leder till lokalen och här finns oftast inga vägrenar så paraden blockerar oftast en stor del av vägen. Dessutom parkerar folk lite varstans för att vara med i paraden. Bilarna står på ofta på mindre lämpliga ställen.
De som är med i paraden struntar dessutom fullständigt i trafiken runtomkring. Så resultatet blir ofta långa köer i trafiken kring just denna plats. Därför har polisen i Delhi tilldelat en massa extra poliser som skall se till att folk inte parkerar på olämpliga ställen. Jag misstänker att det var det vår chaufför råkade ut för.
fredag 21 november 2008
Byte av chaufför
Den första chauffören vi hade har vi nu sagt upp. Han körde bra men det var något med hans attityd som inte var bra. Det var flera saker som gjorde att vi till slut valde att säga upp honom.
När vi anställde honom sa han att han inte hade någon mobiltelefon, han tyckte inte det var så viktigt, men det är ju jätteviktigt för oss. Hur skall man annars få tag i honom när man inte vet exakt var han befinner sig. Så till slut skaffade han sig en, eller så hade han en hela tiden, men det berättade han inte för oss, istället så försökte han säga att det var en kompis mobil som han använt när han ringde oss.
Sedan ville han köpa en trasa till bilen för att kunna göra ren den. Den skulle kosta Rs 300 sa han. Vi pratade med släkten som sa att en sådan trasa kostar max Rs 30. Efteråt sa han att han hade sagt 30 inte 300.
Men de här småsakerna var inte det som gjorde att vi bytte ut honom, det var snarare hans hela attityd. Han var snudd på arrogant och gnällde ofta på att det inte fanns någon stereo i bilen.
Så vi bestämde oss för att se om vi kunde hitta en ny chaufför. Jag frågade på kontoret och Vino frågade släkten och till slut så fick vi tag på en ny chaufför. Men nu ville vi inte bara lita på vårt eget omdöme så vi bad Vivek att intervjua den nya killen. Vivek tyckte att han verkade bra och vi kom överens om lön, och arbetstider.
---
Så nu har vi en ny chaufför som känns mycket bättre. Hans attityd är helt annorlunda och på det hela taget så har bytet varit ett rejält lyft.
När vi anställde honom sa han att han inte hade någon mobiltelefon, han tyckte inte det var så viktigt, men det är ju jätteviktigt för oss. Hur skall man annars få tag i honom när man inte vet exakt var han befinner sig. Så till slut skaffade han sig en, eller så hade han en hela tiden, men det berättade han inte för oss, istället så försökte han säga att det var en kompis mobil som han använt när han ringde oss.
Sedan ville han köpa en trasa till bilen för att kunna göra ren den. Den skulle kosta Rs 300 sa han. Vi pratade med släkten som sa att en sådan trasa kostar max Rs 30. Efteråt sa han att han hade sagt 30 inte 300.
Men de här småsakerna var inte det som gjorde att vi bytte ut honom, det var snarare hans hela attityd. Han var snudd på arrogant och gnällde ofta på att det inte fanns någon stereo i bilen.
Så vi bestämde oss för att se om vi kunde hitta en ny chaufför. Jag frågade på kontoret och Vino frågade släkten och till slut så fick vi tag på en ny chaufför. Men nu ville vi inte bara lita på vårt eget omdöme så vi bad Vivek att intervjua den nya killen. Vivek tyckte att han verkade bra och vi kom överens om lön, och arbetstider.
---
Så nu har vi en ny chaufför som känns mycket bättre. Hans attityd är helt annorlunda och på det hela taget så har bytet varit ett rejält lyft.
Igår tog Niklas sina första steg
I går kväll när Vino var ute så tog Niklas sina första steg utan att hålla i något. Han upprepade det dessutom flera gånger i rad. Han släppte soffbordskanten och gick tre-fyra steg innan han kastade sig mot soffan där Emily satt. Nu var det inte så att han ville komma till Emily, utan snarare att han ville leka med hennes tuschpennor. Hon satt nämligen och ritade på soffan. Och när hon gör det så vill Niklas naturligtvis vara med och göra samma sak.
söndag 16 november 2008
En chaufför är bra att ha
När vi köpte bil så var vi på det klara att vi skulle behöva anställa en chaufför också. Och detta av flera anledningar.
1. Jag vill helst köra själv så lite som möjligt i den här trafiken. Trafiken i Indien är inte på något sätt omöjlig att köra i, det går långsammare och är vid första anblicken totalt utan regler. Men utan regler är det inte, det märker man när man har varit här ett tag. Jag kör ibland kortare sträckor som till kontoret, närmaste affären och till Meeta och Vivek som bor i sektorn bredvid. Det är mycket säkrare om någon som kan trafiken kör.
2. Om jag tar bilen till kontoret, då blir ju bilen stående där och Vino kan alltså inte använda den.
3. Jag hittar inte så bra här. Jag har upptäckt att med så totalt annorlunda utseende på städerna här så har jag jättesvårt att ta vettiga referenspunkter, vilket gör att jag inte känner igen mig även om jag åkt förbi samma ställe flera gånger. Dessutom är inte alla skyltar så lätta att förstå då inte allt är skrivet på engelska. T.ex. मयूर विहार säger ju inte så mycket om man inte kan läsa tecknen (det står förresten Mayur Vihar, vilket är det ställe där en av mostrarna bor).
4. När vi är ute och handlar så är det guld värt att slippa hitta parkering och att slippa köra när trafiken är som värst i de områdena där alla affärer finns. Chauffören släpper oss framför affären och åker sedan och parkerar bilen.
Som jag ser det är det punkt 2 som är den viktigaste här. För även om jag skulle lära mig att köra ordentligt i den här trafiken, vilket jag är helt säker att jag skulle klara, och även om jag också skulle lära mig att hitta ordentligt, så är det fortfarande så att Vino behöver ha bilen under dagarna när jag jobbar.
Så när vi anlände här så fick vi tag på en chaufför som hade jobbat i huset här. Nu har vi dock bytt ut honom.
1. Jag vill helst köra själv så lite som möjligt i den här trafiken. Trafiken i Indien är inte på något sätt omöjlig att köra i, det går långsammare och är vid första anblicken totalt utan regler. Men utan regler är det inte, det märker man när man har varit här ett tag. Jag kör ibland kortare sträckor som till kontoret, närmaste affären och till Meeta och Vivek som bor i sektorn bredvid. Det är mycket säkrare om någon som kan trafiken kör.
2. Om jag tar bilen till kontoret, då blir ju bilen stående där och Vino kan alltså inte använda den.
3. Jag hittar inte så bra här. Jag har upptäckt att med så totalt annorlunda utseende på städerna här så har jag jättesvårt att ta vettiga referenspunkter, vilket gör att jag inte känner igen mig även om jag åkt förbi samma ställe flera gånger. Dessutom är inte alla skyltar så lätta att förstå då inte allt är skrivet på engelska. T.ex. मयूर विहार säger ju inte så mycket om man inte kan läsa tecknen (det står förresten Mayur Vihar, vilket är det ställe där en av mostrarna bor).
4. När vi är ute och handlar så är det guld värt att slippa hitta parkering och att slippa köra när trafiken är som värst i de områdena där alla affärer finns. Chauffören släpper oss framför affären och åker sedan och parkerar bilen.
Som jag ser det är det punkt 2 som är den viktigaste här. För även om jag skulle lära mig att köra ordentligt i den här trafiken, vilket jag är helt säker att jag skulle klara, och även om jag också skulle lära mig att hitta ordentligt, så är det fortfarande så att Vino behöver ha bilen under dagarna när jag jobbar.
Så när vi anlände här så fick vi tag på en chaufför som hade jobbat i huset här. Nu har vi dock bytt ut honom.
torsdag 13 november 2008
Internet Banking del 2
Varje gång man skall göra en ny sak på vår internetbank så dyker det upp nya skojiga överraskningar. Som igår när jag skulle fylla på ett kontantkort för mobiltelefoner som mamma och pappa skall ha när de kommer om några veckor.
Jag loggade in på banken och där fanns ett alternativ för "Prepaid Mobile Recharge", jag valde det och kom till en smidig sida där man knappar in operatör, stad , telefonnummer och belopp. Jag tänkte att 200 rupier skulle vara lagom och fyller i det beloppet och klickar på Submit. Då får jag reda på att 200 rupier är inte ett tillåtet belopp.
Nu blir jag lite konfunderad och läser vidare, då visar det sig att beloppen 99, 101, 200, 999 är inte tillåtna att använda, förutom min och max beloppen som är på 60 respektive 5000 rupier.
Så jag väljer 201 rupier istället och det går bra. Kollar man sedan in hjälpen så är det så att olika regioner har olika belopp som inte är tillåtna att betala in. I Mumbai är det t.ex. inte tillåtet att betala in 29, 99, och 101 rupier. Och för att ytterligare komplicera det så är det även olika belopp beroende på vilken operatör man har.
Vad beror nu detta på? I ärlighetens namn vet jag inte, men å andra sidan är Indien ett land där religionen är väldigt viktig så det kan ha med vidskepelse att göra. Eller så är det av säkerhetsskäl, det skälet är ju väldigt populärt på vår internetbank.
Jag loggade in på banken och där fanns ett alternativ för "Prepaid Mobile Recharge", jag valde det och kom till en smidig sida där man knappar in operatör, stad , telefonnummer och belopp. Jag tänkte att 200 rupier skulle vara lagom och fyller i det beloppet och klickar på Submit. Då får jag reda på att 200 rupier är inte ett tillåtet belopp.
Nu blir jag lite konfunderad och läser vidare, då visar det sig att beloppen 99, 101, 200, 999 är inte tillåtna att använda, förutom min och max beloppen som är på 60 respektive 5000 rupier.
Så jag väljer 201 rupier istället och det går bra. Kollar man sedan in hjälpen så är det så att olika regioner har olika belopp som inte är tillåtna att betala in. I Mumbai är det t.ex. inte tillåtet att betala in 29, 99, och 101 rupier. Och för att ytterligare komplicera det så är det även olika belopp beroende på vilken operatör man har.
Vad beror nu detta på? I ärlighetens namn vet jag inte, men å andra sidan är Indien ett land där religionen är väldigt viktig så det kan ha med vidskepelse att göra. Eller så är det av säkerhetsskäl, det skälet är ju väldigt populärt på vår internetbank.
söndag 9 november 2008
Strömuttag
I det här landet finns det inte ett strömuttag som inte glappar. Jag vet inte riktigt vad som är problemet, troligen är det för att man försöker klara av så många olika typer av kontakter på samma gång. På många uttag finns det fem hål av olika storlek. Tre av dem är för jordade kontakter med tre pinnar, de fungerar oftast ganska bra i uttagen. De två andra hålen är för vår typ av kontakter, men det verkar som de är gjorda för att fungera med någon annan standard också för det glappar ju alltid när man sätter i kontakten där.
Annars är det bra att de har 230 V precis som vi, så man behöver inte bekymra sig om det i varje fall. En annan bra grej de har som standard här, och det gäller de flesta ställen jag varit på här i Indien, är att varje uttag har en strömbrytare, så man enkelt kan stänga av strömmen utan att ta ut kontakten.
Annars är det bra att de har 230 V precis som vi, så man behöver inte bekymra sig om det i varje fall. En annan bra grej de har som standard här, och det gäller de flesta ställen jag varit på här i Indien, är att varje uttag har en strömbrytare, så man enkelt kan stänga av strömmen utan att ta ut kontakten.
torsdag 6 november 2008
Gör din egen Yoghurt
En konst som man i Sverige normalt har glömt, är att göra sin egen yoghurt. Innan jag kom till Indien så visste jag inte att man kunde göra det själv.
Nu visade det sig att vara rätt enkelt faktiskt. Vi konsumerar mycket yoghurt, det används ofta till maten och när det inte finns filmjölk till flingorna så får det gå bra med yoghurt.
Den yoghurten vi köper kommer dock i ganska små förpackningar och den är förhållandevis dyr också, så vi bestämde oss för att göra vår egen yoghurt, som så många andra här i Indien.
Så här gör man:
Häll mjölk i en stor bunke och hetta upp mjölken ordentligt. Jag tror inte den behöver koka, men det gör vi alltid med mjölken här så det kan ju vara ett krav. Sedan tar man ett par matskedar yoghurt från en tidigare gjord yoghurt. Detta blandas och rörs om ordentligt.
Efter detta täcker man över yoghurten med dukar och låter stå ute tills det svalnat och yoghurtkulturen tagit sig.
När det blivit yoghurt av det sätter man sen in det i kylskåpet. Smakar faktiskt riktigt gott.
Nu visade det sig att vara rätt enkelt faktiskt. Vi konsumerar mycket yoghurt, det används ofta till maten och när det inte finns filmjölk till flingorna så får det gå bra med yoghurt.
Den yoghurten vi köper kommer dock i ganska små förpackningar och den är förhållandevis dyr också, så vi bestämde oss för att göra vår egen yoghurt, som så många andra här i Indien.
Så här gör man:
Häll mjölk i en stor bunke och hetta upp mjölken ordentligt. Jag tror inte den behöver koka, men det gör vi alltid med mjölken här så det kan ju vara ett krav. Sedan tar man ett par matskedar yoghurt från en tidigare gjord yoghurt. Detta blandas och rörs om ordentligt.
Efter detta täcker man över yoghurten med dukar och låter stå ute tills det svalnat och yoghurtkulturen tagit sig.
När det blivit yoghurt av det sätter man sen in det i kylskåpet. Smakar faktiskt riktigt gott.
onsdag 5 november 2008
Niklas går snart själv
Niklas har utvecklats mycket den månaden vi har varit här. Nu försöker han stå utan att hålla i sig och ofta klarar han det i kanske 5-10 sekunder. Sedan försöker han ta ett steg, men där tar det än så länge alltid slut. Efter steget så sätter han sig ned.
Men snart så kommer han säkert att kunna gå själv.
Och så gillar han att sparka boll. Verkar vara en killgrej trots allt, Emily var aldrig intresserad av att bollar när hon var i Niklas ålder, men Niklas skiner upp så fort han ser en boll och kan jaga den över hela golvet.
Men snart så kommer han säkert att kunna gå själv.
Och så gillar han att sparka boll. Verkar vara en killgrej trots allt, Emily var aldrig intresserad av att bollar när hon var i Niklas ålder, men Niklas skiner upp så fort han ser en boll och kan jaga den över hela golvet.
måndag 3 november 2008
Internet Banking i Indien
Indien är ju långt framme när det gäller IT, så när vi skaffade bankkonto här i Indien så skulle det naturligtvis inte vara någon match att flytta lite pengar mellan olika konton och betala räkningar därifrån.
Men riktigt så enkelt är det inte. Tyvärr lider åtminstone vår banks Internet-bank av byråkratisjukan. Maken till besvärlig site har jag sällan sett.
Generellt gäller att alla högerklick är disablade, av säkerhetskäl. Man kan inte heller klistra in något i ett textfält, av säkerhetsskäl. Så har man fått ett kontonummer via mail och vill vara säker på att det blir rätt så kan man inte klistra in det, utan man måste läsa och skriva av det manuellt. Råkar du dessutom klicka på Tillbaka-knappen i browsern istället för Back-knappen på själva sidan så slängs du ut från sessionen och får gå tillbaka till framsidan och logga in igen.
Inloggnings-ID:t är förresten ett niosiffrigt nummer som inte heller kan kommas ihåg av läsaren ej heller kan du klistra in det, så du måste helt enkelt lära dig det utantill. Varför detta konstiga sätt? Jo, naturligtvis av säkerhetsskäl...
Nåja, idag skulle jag flytta pengar från mitt konto till Vinos. Inga problem. Jag väljer rubriken Funds Transfer, den verkar ligga närmst det jag vill göra. Sedan får jag tre alternativ: 1. Flytta mellan egna konton, 2. Flytta till annat inom banken, 3. Flytta till annan bank.
Jag väljer alternativ 2.
Okej, nu visar det sig att man kan inte bara knappa in mottagande kontonummer och belopp och sedan är det klart. Nej, för först måste man registrera en mottagare. Okej, det är lugnt. Men det här tar ju lite tid eftersom kontonumret är 12 siffror och man får ju inte klippa och klistra, dessutom måste man skriva kontonumret två gånger för säkerhets skull. Bra, då var det klart, klicka på Submit och sedan kan jag flytta pengar... men nej, så lätt var naturligtvis inte det här heller...
Istället kommer meddelandet:
"If you have registered for Mobile Banking and if you have NOT added / modified your mobile number at www.icicibank.com in the last three days, you will receive your Unique Registration Number (URN) by SM in 15 minutes."
Och sedan kommer en processbild upp som visar hur man bekräftar mottagaren. Den bilden gör mig bara konfunderad så jag stänger den snabbt.
Tror ni att det kom ett SMS inom femton minuter? Självklart inte, men det var väl av säkerhetsskäl det också. Sedan har man ett dygn på sig att godkänna mottagaren.
Har man inte registrerat sitt mobilnummer så måste man ringa upp telefonbanken, och den är lika smidig som Internetbanken. Vill man prata med en Phone Banking Officer så är det inte bara att ringa till banken och ställa lite frågor, nej först måste man igenom en riktig sifferexercis per telefon, där det gäller att veta när man skall börja knappa siffrorna, och att lära sig att vissa val går inte att göra utan de skall helst ignoreras. Men efter lite trial and error så brukar man till slut komma fram till någon i varje fall. Och den personen brukar alltid vilja veta vad min mamma heter av någon anledning...
Allvarligt talat, varför denna extra byråkrati kring registrering av mottagaren? Det verkar nästan som att inget får gå snabbt i det här landet, och skulle det göra det så får man väl hitta på något så att det tar lagom lång tid igen.
Eller så är det helt enkelt så att det är någon i andra änden som faktiskt sitter och skickar de här SMS:n annars skulle de ju inte ha något att göra, det gäller ju att hitta arbetstillfällen till så många som möjligt, och då är det ju inte så dumt att hänvisa att det är av säkerhetskäl man gör det.
Men riktigt så enkelt är det inte. Tyvärr lider åtminstone vår banks Internet-bank av byråkratisjukan. Maken till besvärlig site har jag sällan sett.
Generellt gäller att alla högerklick är disablade, av säkerhetskäl. Man kan inte heller klistra in något i ett textfält, av säkerhetsskäl. Så har man fått ett kontonummer via mail och vill vara säker på att det blir rätt så kan man inte klistra in det, utan man måste läsa och skriva av det manuellt. Råkar du dessutom klicka på Tillbaka-knappen i browsern istället för Back-knappen på själva sidan så slängs du ut från sessionen och får gå tillbaka till framsidan och logga in igen.
Inloggnings-ID:t är förresten ett niosiffrigt nummer som inte heller kan kommas ihåg av läsaren ej heller kan du klistra in det, så du måste helt enkelt lära dig det utantill. Varför detta konstiga sätt? Jo, naturligtvis av säkerhetsskäl...
Nåja, idag skulle jag flytta pengar från mitt konto till Vinos. Inga problem. Jag väljer rubriken Funds Transfer, den verkar ligga närmst det jag vill göra. Sedan får jag tre alternativ: 1. Flytta mellan egna konton, 2. Flytta till annat inom banken, 3. Flytta till annan bank.
Jag väljer alternativ 2.
Okej, nu visar det sig att man kan inte bara knappa in mottagande kontonummer och belopp och sedan är det klart. Nej, för först måste man registrera en mottagare. Okej, det är lugnt. Men det här tar ju lite tid eftersom kontonumret är 12 siffror och man får ju inte klippa och klistra, dessutom måste man skriva kontonumret två gånger för säkerhets skull. Bra, då var det klart, klicka på Submit och sedan kan jag flytta pengar... men nej, så lätt var naturligtvis inte det här heller...
Istället kommer meddelandet:
"If you have registered for Mobile Banking and if you have NOT added / modified your mobile number at www.icicibank.com in the last three days, you will receive your Unique Registration Number (URN) by SM in 15 minutes."
Och sedan kommer en processbild upp som visar hur man bekräftar mottagaren. Den bilden gör mig bara konfunderad så jag stänger den snabbt.
Tror ni att det kom ett SMS inom femton minuter? Självklart inte, men det var väl av säkerhetsskäl det också. Sedan har man ett dygn på sig att godkänna mottagaren.
Har man inte registrerat sitt mobilnummer så måste man ringa upp telefonbanken, och den är lika smidig som Internetbanken. Vill man prata med en Phone Banking Officer så är det inte bara att ringa till banken och ställa lite frågor, nej först måste man igenom en riktig sifferexercis per telefon, där det gäller att veta när man skall börja knappa siffrorna, och att lära sig att vissa val går inte att göra utan de skall helst ignoreras. Men efter lite trial and error så brukar man till slut komma fram till någon i varje fall. Och den personen brukar alltid vilja veta vad min mamma heter av någon anledning...
Allvarligt talat, varför denna extra byråkrati kring registrering av mottagaren? Det verkar nästan som att inget får gå snabbt i det här landet, och skulle det göra det så får man väl hitta på något så att det tar lagom lång tid igen.
Eller så är det helt enkelt så att det är någon i andra änden som faktiskt sitter och skickar de här SMS:n annars skulle de ju inte ha något att göra, det gäller ju att hitta arbetstillfällen till så många som möjligt, och då är det ju inte så dumt att hänvisa att det är av säkerhetskäl man gör det.
Hos Läkaren
Idag var jag hos en läkare för att kolla upp min hals och feber. Vi åkte till Vinos mosters familjeläkare. De har använt honom i säkert tjugo år, och tycker att han är bra. Eftersom han är deras familjeläkare så borde han ju ha sin mottagning nära, men för några år sedan flyttade han mottagningen från Mayur Vihar, där mostern bor, till södra Delhi ganska nära Lajpat Nagar, ca 15 km bort. Och det får väl ses som ett tecken på att de uppskattar hans kunskap och skicklighet att de fortsätter att åka till honom även efter hans flytt.
Han gjorde en ganska ordentlig undersökning och kom fram till det jag trodde att det var, halsont av typ halsfluss, dvs streptokocker. Och eftersom det pågått i över en vecka så kändes det inte som att det skulle gå över av sig själv så jag fick antibiotika och lite c-vitaminer.
Så nu skall jag nog snart bli bättre.
Han gjorde en ganska ordentlig undersökning och kom fram till det jag trodde att det var, halsont av typ halsfluss, dvs streptokocker. Och eftersom det pågått i över en vecka så kändes det inte som att det skulle gå över av sig själv så jag fick antibiotika och lite c-vitaminer.
Så nu skall jag nog snart bli bättre.
söndag 2 november 2008
Diwali-veckan
Nu har Diwali-veckan tagit slut och det är vardag igen. Veckan började annars med att jag sent på söndagskvällen började få lite ont i halsen. Det lilla jag hade på söndagen utvecklade sig sedan till något stort på morgonen därefter. Till detta kom naturligtvis feber också. På måndagskvällen skulle vi ha veckans stora släktmiddag, och jag behövde dessutom jobba. Så jag tog några Alvedon och satte mig att jobba. Jag orkade i tre timmar. Sedan gick jag och la mig i några timmar.
Vi åkte till festen ändå och det gick hyfsat, även om jag var ganska låg hela kvällen.
Tisdagen var själva Diwali-dagen. Det var en mycket mer avslappnad kväll i jämförelse, vi åkte hem till Meeta och Vivek som bor nära. Det var knappt en bil på vägarna; på själva Diwali-dagen reser man helst inte. Väl där så smällde vi lite fyrverkerier och efter det åt vi lite. Jag var fortfarande sjuk och somnade efter maten tillsammans med Emily på Sumis säng i ett av rummen.
På onsdagen mådde jag lite bättre, men när jag tog tempen på eftermiddagen hade jag 38,5 så febern hade inte direkt gått ned. Men eftersom jag ändå mådde bättre så kunde jag jobba nästan hela dagen.
Torsdagen var också helgdag och då försvann också febern. Den här degen hade vi en liten cermoni hemma hos oss, där två av Niklas sysslingar (Sumi och Lavi) blev hans systrar. Det betyder att de skall hålla kontakten med varandra livet ut. Det anses vara en ära att göra detta.
I dag är det söndag och jag har fortfarande ont i halsen, och jag känner mig också stel i nacken så jag får nog söka upp en läkare i morgon. Tror dock inte att det är så värst allvarligt.
Vi åkte till festen ändå och det gick hyfsat, även om jag var ganska låg hela kvällen.
Tisdagen var själva Diwali-dagen. Det var en mycket mer avslappnad kväll i jämförelse, vi åkte hem till Meeta och Vivek som bor nära. Det var knappt en bil på vägarna; på själva Diwali-dagen reser man helst inte. Väl där så smällde vi lite fyrverkerier och efter det åt vi lite. Jag var fortfarande sjuk och somnade efter maten tillsammans med Emily på Sumis säng i ett av rummen.
På onsdagen mådde jag lite bättre, men när jag tog tempen på eftermiddagen hade jag 38,5 så febern hade inte direkt gått ned. Men eftersom jag ändå mådde bättre så kunde jag jobba nästan hela dagen.
Torsdagen var också helgdag och då försvann också febern. Den här degen hade vi en liten cermoni hemma hos oss, där två av Niklas sysslingar (Sumi och Lavi) blev hans systrar. Det betyder att de skall hålla kontakten med varandra livet ut. Det anses vara en ära att göra detta.
I dag är det söndag och jag har fortfarande ont i halsen, och jag känner mig också stel i nacken så jag får nog söka upp en läkare i morgon. Tror dock inte att det är så värst allvarligt.
fredag 24 oktober 2008
Diwali
Nu stundar årets stora helg för indierna, åtminstone i den delen jag befinner mig i. I andra delar av Indien kan mycket väl andra helger vara större. Men i Delhi är Diwali definitivt störst.
Diwali firas som det Hinduiska nyåret och man skjuter också, precis som vi gör på nyår, mycket smällare och fyrverkerier. Den inträffar på olika datum varje år och i år inträffar den nu på tisdag den 28:e oktober.
Men annars är Diwali mer som vår Jul. Man ger varandra presenter och man träffas och har middagar i första hand. Utbytet av presenter är annars den stora skillnaden mot vår Jul. Vi samlas och har en stor julklappsutdelning på julafton, men här skall alla presenter vara utdelade innan själva Diwali-aftonen inträffar. Dessutom måste man lämna presenten hemma hos den som skall få den. Det innebär att vi måste åka hem till alla som skall få presenter och överlämna dem hos dem, men också att alla som vi lämnar till måste komma hem till oss för att lämna sin present. Det är alltså inte okej att "passa på" att lämna sin present när någon kommit hem till dig.
Nu bor det rätt mycket folk i Delhi och det här innebär att det blir en hel del extra resande för alla som bor här. Så Diwali-helgen brukar därför räknas som den värsta ur trafiksynpunkt på hela året.
Idag när jag kom till kontoret så höll man på att att pynta det. Tyvärr har jag inte kameran med mig, men om kontoret är öppet på måndag så skall jag försöka komma ihåg att ta ett kort.
På tisdag kommer kontoret definitivt vara stängt så då får jag jobba hemifrån.
Diwali firas som det Hinduiska nyåret och man skjuter också, precis som vi gör på nyår, mycket smällare och fyrverkerier. Den inträffar på olika datum varje år och i år inträffar den nu på tisdag den 28:e oktober.
Men annars är Diwali mer som vår Jul. Man ger varandra presenter och man träffas och har middagar i första hand. Utbytet av presenter är annars den stora skillnaden mot vår Jul. Vi samlas och har en stor julklappsutdelning på julafton, men här skall alla presenter vara utdelade innan själva Diwali-aftonen inträffar. Dessutom måste man lämna presenten hemma hos den som skall få den. Det innebär att vi måste åka hem till alla som skall få presenter och överlämna dem hos dem, men också att alla som vi lämnar till måste komma hem till oss för att lämna sin present. Det är alltså inte okej att "passa på" att lämna sin present när någon kommit hem till dig.
Nu bor det rätt mycket folk i Delhi och det här innebär att det blir en hel del extra resande för alla som bor här. Så Diwali-helgen brukar därför räknas som den värsta ur trafiksynpunkt på hela året.
Idag när jag kom till kontoret så höll man på att att pynta det. Tyvärr har jag inte kameran med mig, men om kontoret är öppet på måndag så skall jag försöka komma ihåg att ta ett kort.
På tisdag kommer kontoret definitivt vara stängt så då får jag jobba hemifrån.
onsdag 22 oktober 2008
Poolen är stängd för nu är det vinter
En sak som vi såg fram emot när vi hyrde den här lägenheten var att det fanns en pool i den gemensamma trädgården. Och den såg riktigt inbjudande ut när vi anlände. Men vi hade så mycket att fixa de första dagarna att vi inte orkade ta oss tid att bada.
Och sedan den 1:a oktober så hade de tömt vattnet. Nåväl, tänkte jag, det är väl bara för att göra rent den. Men dagarna gick och den var fortfarande tom. Då gick Vino och frågade varför poolen var tom.
Svaret var att "Jamen, nu är det ju vinter så då kan vi inte ha poolen öppen. Vi öppnar den igen i mars nästa år".
Men, hallå det är ju 35 grader varmt ute. Vadå vinter?
Idag är det fortfarande runt 27-28 grader varmt varje dag, visst på natten kan sjunka så lågt som till 20 grader och då är det ju väldigt kallt (not).
Vi har visst inte samma uppfattning om vad som är varmt som indierna...
Och sedan den 1:a oktober så hade de tömt vattnet. Nåväl, tänkte jag, det är väl bara för att göra rent den. Men dagarna gick och den var fortfarande tom. Då gick Vino och frågade varför poolen var tom.
Svaret var att "Jamen, nu är det ju vinter så då kan vi inte ha poolen öppen. Vi öppnar den igen i mars nästa år".
Men, hallå det är ju 35 grader varmt ute. Vadå vinter?
Idag är det fortfarande runt 27-28 grader varmt varje dag, visst på natten kan sjunka så lågt som till 20 grader och då är det ju väldigt kallt (not).
Vi har visst inte samma uppfattning om vad som är varmt som indierna...
onsdag 8 oktober 2008
Indian Habits
Här kommer listan med hur Indier är i allmänhet, det är med humor men också med mycket sanning i det. En del punkter är tyvärr alltför sanna. :-)
Vino fick detta via ett mail nyligen, vet inte vem som har författat det dock.
1. Everything you eat is savored in garlic, onion and tomatoes.
2. You try and reuse gift wrappers, gift boxes, and of course aluminum foil.
3. You are standing next to the two largest size suitcases at the Airport.
4. You arrive one or two hours late to a party - and think it's normal.
5. You peel the stamps off letters that the Postal Service missed to mark up.
6. You recycle Wedding Gifts.
7. You name your children in rhythms (example, Sita & Gita, Ram & Shyam, Kamini & Shamini.)
8. All your children have pet names, which sound nowhere close to their real names.
9. You take Indian snacks anywhere it says "No Food Allowed"
10. You talk for an hour at the front door when leaving someone's house.
11. You load up the family car with as many people as possible.
12. You use plastic to cover anything new in your house whether it's the remote control, VCR, carpet or new couch.
13. Your parents tell you not to care what your friends think, but they
won't let you do certain things because of what the other "Uncles and Aunties" will think.
14. You buy and display crockery, which is for special occasions, which never happen.
15. You have a vinyl tablecloth on your kitchen table.
16. You use grocery bags to hold garbage.
17. You keep leftover food in your fridge in as many numbers of bowls as possible.
18. Your kitchen shelf is full of jam jars, varieties of bowls and plastic utensils (got free with some household items).
19. You carry a stash of your own food whenever you travel (and travel means any car ride longer than 15 minutes).
20. You own a rice cooker or a pressure cooker.
21. You fight over who pays the dinner bill.
22. You live with your parents and you are 40 years old. And they prefer it that way).
23. You don't use measuring cups when cooking.
24. You never learnt how to stand in a queue.
25. You can only travel if there are 5 persons at least to see you off or receive you whether you are traveling by bus, train or
plane.
26. If she is NOT your daughter, you always take interest in knowing whose daughter has run with whose son and feel proud to spread it at the velocity of more than the speed of light.
27. You only make long distance calls after 11 p.m.
28. If you don't live at home, when your parents call, they ask if you've eaten, even if it's midnight.
29. You call an older person you never met before uncle."
30. When your parents meet strangers and talk for a few minutes, you discover you're talking to a distant cousin.
31. Your parents don't realize phone connections to foreign countries
have improved in the last two decades, and still scream at the top of their lungs when making foreign calls.
32. You have bed sheets on your sofas so as to keep them
from getting dirty.
33. It's embarrassing if your wedding has less than 600 people.
34. All your Tupperware is stained with food color.
35. You have drinking glasses made of steel.
36. You have mastered the art of bargaining in shopping.
Vino fick detta via ett mail nyligen, vet inte vem som har författat det dock.
1. Everything you eat is savored in garlic, onion and tomatoes.
2. You try and reuse gift wrappers, gift boxes, and of course aluminum foil.
3. You are standing next to the two largest size suitcases at the Airport.
4. You arrive one or two hours late to a party - and think it's normal.
5. You peel the stamps off letters that the Postal Service missed to mark up.
6. You recycle Wedding Gifts.
7. You name your children in rhythms (example, Sita & Gita, Ram & Shyam, Kamini & Shamini.)
8. All your children have pet names, which sound nowhere close to their real names.
9. You take Indian snacks anywhere it says "No Food Allowed"
10. You talk for an hour at the front door when leaving someone's house.
11. You load up the family car with as many people as possible.
12. You use plastic to cover anything new in your house whether it's the remote control, VCR, carpet or new couch.
13. Your parents tell you not to care what your friends think, but they
won't let you do certain things because of what the other "Uncles and Aunties" will think.
14. You buy and display crockery, which is for special occasions, which never happen.
15. You have a vinyl tablecloth on your kitchen table.
16. You use grocery bags to hold garbage.
17. You keep leftover food in your fridge in as many numbers of bowls as possible.
18. Your kitchen shelf is full of jam jars, varieties of bowls and plastic utensils (got free with some household items).
19. You carry a stash of your own food whenever you travel (and travel means any car ride longer than 15 minutes).
20. You own a rice cooker or a pressure cooker.
21. You fight over who pays the dinner bill.
22. You live with your parents and you are 40 years old. And they prefer it that way).
23. You don't use measuring cups when cooking.
24. You never learnt how to stand in a queue.
25. You can only travel if there are 5 persons at least to see you off or receive you whether you are traveling by bus, train or
plane.
26. If she is NOT your daughter, you always take interest in knowing whose daughter has run with whose son and feel proud to spread it at the velocity of more than the speed of light.
27. You only make long distance calls after 11 p.m.
28. If you don't live at home, when your parents call, they ask if you've eaten, even if it's midnight.
29. You call an older person you never met before uncle."
30. When your parents meet strangers and talk for a few minutes, you discover you're talking to a distant cousin.
31. Your parents don't realize phone connections to foreign countries
have improved in the last two decades, and still scream at the top of their lungs when making foreign calls.
32. You have bed sheets on your sofas so as to keep them
from getting dirty.
33. It's embarrassing if your wedding has less than 600 people.
34. All your Tupperware is stained with food color.
35. You have drinking glasses made of steel.
36. You have mastered the art of bargaining in shopping.
tisdag 7 oktober 2008
Idag köpte vi bil
Vi hade haft en försäljare hemma hos oss i veckan som demonstrerade två bilar. Priset vi skulle kunna få bilen för var 4 lakh (d.v.s. Rs 400 000). När vi snackat med Meeta och Vivek visade det sig att de också var på väg att köpa bil och att Karan också skulle köpa en, så om vi gick ihop så skulle vi kanske få ett bättre pris. Så Vivek hade ringt en firma i Delhi och fått ned priset till 3,5 lakh, vilket alltså är Rs 50 000 billigare. Det var ju klart intressant. Så idag åkte vi dit hela släkten (kändes det som).
Vi satt i utställningshallen i princip hela dagen och hade det lite småtråkigt. Vi var tvungna att vänta eftersom de skulle sätta in de tillval vi gjort. Vivek och Karan skulle inte hämta ut sina bilar idag; det skulle ta längre tid för dem, men det var inte heller lika bråttom för dem. För oss var det bråttom eftersom vi annars måste hyra bil varje dag, vilket i längden är dyrt. Så vi var de enda som fick ut bilen idag.
När det började närma sig att vi skulle få ut bilen föreslog Vino att vi skulle bjuda alla på middag på kvällen, vi var sugna på Dosai. Det hängde alla med på.
Till slut så fick vi bilen, det är en silverfärgad Hyundai Santro. Ganska liten med svenska mått men den är helt okej får våra ändamål.
Karan får köra vår bil eftersom jag inte har tänkt köra själv här i Indien. Bilen levereras i princip utan bensin så det första vi måste göra är att ta oss till närmsta bensinmack och tanka. Sedan visar det sig att vi måste välsigna bilen också. Och när man köpt bil här Indien skall man dessutom bjuda alla i släkten, och vakterna där vi bor också, på sötsaker. Så vi åker och köper sötsaker och sedan till ett tempel.
Väl vid templet kör vi fram bilen till templets grindar och sedan kommer en pandit (präst) och kör lite ritualer. Han målar heliga symboler på bilen och ber och tutar lite i biltutan.
Sedan tar vi fram sötsaker som alla skall smaka på.
Det är en väldigt annorlunda upplevelse, som jag saknar att vi inte videofilmade, tyvärr hade vi inga band till videokameran den här kvällen.
Efter välsignelsen så åkte vi till Great India Place som är ett stort varuhus med översta våningen i princip dedikerad till restauranger. Restaurangen vi skall till är en sydindisk som serverar bl.a. Dosai och Idli och andra vanliga sydindiska rätter.
Vi kommer ganska sent, de andra har redan beställt maten. Maten var god, men jag har ätit bättre Dosais på andra ställen.
När det sedan är dags att betala, vi skulle ju bjuda, så har Vivek redan sett till att betala maten. Det är faktiskt lite irriterande eftersom det sätter oss i lite av en skuldsituation.
Men det är tydligen en Indisk "tradition" att slåss om vem som skall betala. Det och en massa andra attribut som jag läste i ett mail jag fick häromdagen. Skall nog lägga upp den listan också vad det lider.
Vi satt i utställningshallen i princip hela dagen och hade det lite småtråkigt. Vi var tvungna att vänta eftersom de skulle sätta in de tillval vi gjort. Vivek och Karan skulle inte hämta ut sina bilar idag; det skulle ta längre tid för dem, men det var inte heller lika bråttom för dem. För oss var det bråttom eftersom vi annars måste hyra bil varje dag, vilket i längden är dyrt. Så vi var de enda som fick ut bilen idag.
När det började närma sig att vi skulle få ut bilen föreslog Vino att vi skulle bjuda alla på middag på kvällen, vi var sugna på Dosai. Det hängde alla med på.
Till slut så fick vi bilen, det är en silverfärgad Hyundai Santro. Ganska liten med svenska mått men den är helt okej får våra ändamål.
Karan får köra vår bil eftersom jag inte har tänkt köra själv här i Indien. Bilen levereras i princip utan bensin så det första vi måste göra är att ta oss till närmsta bensinmack och tanka. Sedan visar det sig att vi måste välsigna bilen också. Och när man köpt bil här Indien skall man dessutom bjuda alla i släkten, och vakterna där vi bor också, på sötsaker. Så vi åker och köper sötsaker och sedan till ett tempel.
Väl vid templet kör vi fram bilen till templets grindar och sedan kommer en pandit (präst) och kör lite ritualer. Han målar heliga symboler på bilen och ber och tutar lite i biltutan.
Sedan tar vi fram sötsaker som alla skall smaka på.
Det är en väldigt annorlunda upplevelse, som jag saknar att vi inte videofilmade, tyvärr hade vi inga band till videokameran den här kvällen.
Efter välsignelsen så åkte vi till Great India Place som är ett stort varuhus med översta våningen i princip dedikerad till restauranger. Restaurangen vi skall till är en sydindisk som serverar bl.a. Dosai och Idli och andra vanliga sydindiska rätter.
Vi kommer ganska sent, de andra har redan beställt maten. Maten var god, men jag har ätit bättre Dosais på andra ställen.
När det sedan är dags att betala, vi skulle ju bjuda, så har Vivek redan sett till att betala maten. Det är faktiskt lite irriterande eftersom det sätter oss i lite av en skuldsituation.
Men det är tydligen en Indisk "tradition" att slåss om vem som skall betala. Det och en massa andra attribut som jag läste i ett mail jag fick häromdagen. Skall nog lägga upp den listan också vad det lider.
onsdag 1 oktober 2008
Första dagen på kontoret
Ingen Internet hemma idag heller!
Jag hade inte tänkt att jobba idag men eftersom det inte fanns någon annan som kunde ta den presentationen som jag gjorde idag så kände jag att det var lämpligt att göra det.
Presentationen var på Fenix-projekt som jag precis slutfört innan jag åkte till Indien. Eftersom jag var den som varit ansvarig för projektet och dessutom byggt det mesta så var det svårt för någon annan att kunna svara på mer detaljerade frågor.
Och eftersom vi inte har Internet i lägenheten så hade jag redan förvarnat kontoret här Noida att jag skulle komma.
Vi hyrde en bil med chaufför (det ingår förresten alltid chaufför när man hyr bil här) som körde mig till kontoret. Det var väldigt lätt att hitta, mycket på grund av att jag redan studerat kartan via Google Maps.
Väl på kontoret blev jag mottagen av HR-chefen som är en tjej troligen några år yngre än jag. Hon är jättetrevlig och visar mig var jag skall sitta och introducerar mig för personalen och de flesta kollegorna.
Eftersom jag inte fått igång IP-telefoni för jobbet heller så måste jag använda en vanlig telefon och den som jag fick kan inte ringa internationella samtal (s.k. ISD) så jag får be Sverige ringa upp mig. Linjen är tyvärr som befarat inget vidare, men det verkar som de hör mig i varje fall. Efter presentationen som gick ganska bra så ställs lite frågor, men då har jag riktigt svårt att höra vad de säger, kanske också beroende på att de har konferenstelefon på sin sida.
Under presentationen fixar en av personalen lunch till mig dukar upp den. Så när jag är klar så är det bara och sätta sig och äta. Inte illa!
Överhuvudtaget så är ganska bekvämt här, det finns alltid vatten på platsen och de kommer förbi med kaffe lite då och då.
Jag hade inte tänkt att jobba idag men eftersom det inte fanns någon annan som kunde ta den presentationen som jag gjorde idag så kände jag att det var lämpligt att göra det.
Presentationen var på Fenix-projekt som jag precis slutfört innan jag åkte till Indien. Eftersom jag var den som varit ansvarig för projektet och dessutom byggt det mesta så var det svårt för någon annan att kunna svara på mer detaljerade frågor.
Och eftersom vi inte har Internet i lägenheten så hade jag redan förvarnat kontoret här Noida att jag skulle komma.
Vi hyrde en bil med chaufför (det ingår förresten alltid chaufför när man hyr bil här) som körde mig till kontoret. Det var väldigt lätt att hitta, mycket på grund av att jag redan studerat kartan via Google Maps.
Väl på kontoret blev jag mottagen av HR-chefen som är en tjej troligen några år yngre än jag. Hon är jättetrevlig och visar mig var jag skall sitta och introducerar mig för personalen och de flesta kollegorna.
Eftersom jag inte fått igång IP-telefoni för jobbet heller så måste jag använda en vanlig telefon och den som jag fick kan inte ringa internationella samtal (s.k. ISD) så jag får be Sverige ringa upp mig. Linjen är tyvärr som befarat inget vidare, men det verkar som de hör mig i varje fall. Efter presentationen som gick ganska bra så ställs lite frågor, men då har jag riktigt svårt att höra vad de säger, kanske också beroende på att de har konferenstelefon på sin sida.
Under presentationen fixar en av personalen lunch till mig dukar upp den. Så när jag är klar så är det bara och sätta sig och äta. Inte illa!
Överhuvudtaget så är ganska bekvämt här, det finns alltid vatten på platsen och de kommer förbi med kaffe lite då och då.
tisdag 30 september 2008
Andra dagen
Samma procedur på morgonen, dörrklockan och telefonen avlöser varandra. Vi kom i sängs sent igen, så det belv inte så mycket sömn i natt heller. Barnen kan i vart fall sova. Värst är det för Vino eftersom hon är den enda som kan prata med dem som ringer på.
Sedan har vi alla grejer som måste packas upp. Men innan vi kan packa upp måste vi torka ur alla skåpen för de är så skitiga att drar man fingret bara en kort bit så blir fingret helt svart.
Så är det tyvärr här i Indien, det är så dammigt och smoggigt att man måste städa och damma varje dag. Som tur är har vi fått tag i en temporär hemhjälp som hjälper oss med detta, annars skulle vi inte få något gjort överhuvudtaget. Vi går på knäna redan nu känns det som, speciellt Vino som får göra allt känns det som.
Lite senare på kvällen åker vi och skall öppna bankkonto. Bankkontoret ligger några minuter med bil eller rickshaw från där vi bor och det är ju bekvämt. Det är måndag kväll och banken skall vara öppen till 8, men den är stängd och inte nog med den öppnar inte förrän på fredag. Den har alltså stängt i fyra dagar, när skulle det hända i Sverige?
Bankkonto är en nödvändighet eftersom många räkningar måste betalas med check och det är svårt att göra utan bankkonto.
Nåja, vi går till affären istället och köper lite öl. Öl, vin och sprit köper man i speciella affärer, inte direkt som Systembolaget, men ändå, du kan inte köpa det i en vanlig affär (tror jag i varje fall). Hur som haver så gick jag in och tänkte köpa lite öl. Cobra kan man ju få i Sverige och det är gott så jag frågar efter det, men nej det har de inte.
Jag: Okej, har ni Kingfisher då?
Expediten: Vi har light…
Jag: Det vill jag inte ha…
Expediten: Du vill ha Premium?
Jag: Ja
Expediten: Då får du går ner i källaren och beställa.
Jag tittar misstänksamt ned på en brant stentrappa som verkligen ser ut att gå ned i en källare. Det ser inte så värst välkomnande ut, men jag traskar ner ändå. Nere i källaren verkar det finnas en liten restaurang eller bar, det är lite svårt att säga. Jag frågar en kypare om "premium Kingfisher beer". Han tittar lite misstänksamt på mig, och det kanske med viss rätt, jag sticker ju trots allt ut en hel del ifrån mängden. Det finns inte många vita i området, hittills har jag inte sett någon faktiskt. Till slut frågarhan hur många jag vill ha och ber sedan en annan kille att hämta flaskorna. Den andre killen går då upp för trappan och hämtar ölen av expediten som jag först pratade med. Förstår inte varför inte expediten ha gett mig flaskorna direkt.
På kvällen ringer Vino telefonoperatören och frågar varför bredbandet inte fungerar, då visar det sig att det inte är inkopplat. Efter många om och men så har vi fått beställa ett 8 Mbps abonnemang.
Sedan har vi alla grejer som måste packas upp. Men innan vi kan packa upp måste vi torka ur alla skåpen för de är så skitiga att drar man fingret bara en kort bit så blir fingret helt svart.
Så är det tyvärr här i Indien, det är så dammigt och smoggigt att man måste städa och damma varje dag. Som tur är har vi fått tag i en temporär hemhjälp som hjälper oss med detta, annars skulle vi inte få något gjort överhuvudtaget. Vi går på knäna redan nu känns det som, speciellt Vino som får göra allt känns det som.
Lite senare på kvällen åker vi och skall öppna bankkonto. Bankkontoret ligger några minuter med bil eller rickshaw från där vi bor och det är ju bekvämt. Det är måndag kväll och banken skall vara öppen till 8, men den är stängd och inte nog med den öppnar inte förrän på fredag. Den har alltså stängt i fyra dagar, när skulle det hända i Sverige?
Bankkonto är en nödvändighet eftersom många räkningar måste betalas med check och det är svårt att göra utan bankkonto.
Nåja, vi går till affären istället och köper lite öl. Öl, vin och sprit köper man i speciella affärer, inte direkt som Systembolaget, men ändå, du kan inte köpa det i en vanlig affär (tror jag i varje fall). Hur som haver så gick jag in och tänkte köpa lite öl. Cobra kan man ju få i Sverige och det är gott så jag frågar efter det, men nej det har de inte.
Jag: Okej, har ni Kingfisher då?
Expediten: Vi har light…
Jag: Det vill jag inte ha…
Expediten: Du vill ha Premium?
Jag: Ja
Expediten: Då får du går ner i källaren och beställa.
Jag tittar misstänksamt ned på en brant stentrappa som verkligen ser ut att gå ned i en källare. Det ser inte så värst välkomnande ut, men jag traskar ner ändå. Nere i källaren verkar det finnas en liten restaurang eller bar, det är lite svårt att säga. Jag frågar en kypare om "premium Kingfisher beer". Han tittar lite misstänksamt på mig, och det kanske med viss rätt, jag sticker ju trots allt ut en hel del ifrån mängden. Det finns inte många vita i området, hittills har jag inte sett någon faktiskt. Till slut frågarhan hur många jag vill ha och ber sedan en annan kille att hämta flaskorna. Den andre killen går då upp för trappan och hämtar ölen av expediten som jag först pratade med. Förstår inte varför inte expediten ha gett mig flaskorna direkt.
På kvällen ringer Vino telefonoperatören och frågar varför bredbandet inte fungerar, då visar det sig att det inte är inkopplat. Efter många om och men så har vi fått beställa ett 8 Mbps abonnemang.
måndag 29 september 2008
Första dagen
Klockan 7 på morgonen började eländet, dörrklockan ringde och det var mjölkmannen som undrade om vi ville ha mjölk, och sen fortsatte det hela morgonen med diverse olika personer som ville något. Det blev alltså inte så mycket sömn inatt.
På eftermiddagen kollade vi upp om bredbandet fungerade, såsom det var sagt. Men det gjorde det naturligtvis inte. Så vi kunde inte koppla in vår bredbandstelefon än. Nåja, vi får kolla det imorgon, det kanske är någon inställning som inte är rätt.
På eftermiddagen kollade vi upp om bredbandet fungerade, såsom det var sagt. Men det gjorde det naturligtvis inte. Så vi kunde inte koppla in vår bredbandstelefon än. Nåja, vi får kolla det imorgon, det kanske är någon inställning som inte är rätt.
söndag 28 september 2008
Indien här kommer vi!
Flyga med småbarn är en prövning, det tror jag de flesta småbarnsföräldrar håller med om. Vi bokade i god tid platser med barnkorg, men så påstod flygbolaget att korgarna bara var 65 cm långa vilket inte skulle fungera för oss. Så vi släppte de platserna som vi hade fått eftersom de var belägna vid toaletterna; det är inget kul att sitta för nära toaletterna på långa flygningar, det blir ofta köbildning där.
När resan började närma sig kollade vi igen och nu visade det sig att korgarna var 70 cm långa, och skulle det ju faktiskt gå att använda dem. Men det gick inte att fixa via telefon, istället skulle vi försöka fixa detta när vi skulle checka in.
Vi incheckningen på Landvetter kunde de inte göra något, nu blev vi istället hänvisade till Helsingfors flygplats som vårt anknytningsplan skulle gå ifrån. Väl där var svaret bara att det finns inga platser, planet är fullbokat, det kanske finns korgar men de går inte att använda på de platser som vi hade. Suck! Så det blev till att ha Niklas i knäet hela resan. Vilket för all del var värre för Vino än för mig, eftersom Niklas mestadels föredrar mamma framför pappa, framförallt nä mamma är inom synhåll.
När vi sätter oss på planet utropar Emily: Indien här kommer vi!
Till slut gick allt ändå bra, vi landade 20 minuter före angiven tid, men fick vänta 10 minuter i planet innan vi kunde taxa in eftersom gaten inte var redo; vi kom ju för tidigt!
Sen skulle det vara dags för den långa kön till pass- och visumkontrollen. Mycket riktigt, kön var lång och fort brukar det inte gå. Då säger Vino till mig,
”Vi tar diplomat-kön!”
”Men kan vi det, vi är ju inte diplomater?”, säger jag.
”Det står ’Diplomats and Officials’, vi har ju affärsvisum, det räknas som officials”.
Okej, kön är tom varför inte? Vi går dit och en tjänsteman frågar är ni officials?
”Ja”, svarar Vino.
Tjänstemannen tar passet och kollar igenom det, han verkar nöjd och processar allt på några minuter. Mycket smidigt.
Vi går vidare till bagageutlämningen och bagaget kommer snabbt utan vår vagn som vi lämnade in vid gaten. Den får vi separat levererad efter lite påstötningar av Vino. Troligen var det npgot missförstånd om var vagnen skulle lämnas.
Innan vi går igenom tullen passar jag på att köpa en flaska whisky. Det är smidigt att kunna göra det när man anländer, så slipper man bära med sig den på planet.
Okej, så genom tullen, här gäller det att ha med sig de små lapparna som man fick vid visumkontrollen, en för varje resenär, alltså fyra stycken.
Väl ute så är det tomt i ankomsthallen, det brukar vara smockfullt, men nu var det nästan helt tomt. Har de ändrat reglerna så att man inte får komma in i ankomsthallen kanske? Nej, det visar sig att det berodde på att en bomb hade briserat vid Qtub Minar och så då har man höjt säkerheten på flygplatsen.
Släktingarna väntar utanför, åtminstone de manliga. De tar bagaget och lägger det i en bil och så får vi åka en annan. Vilket mottagande! Jag kan säga att vi hade MYCKET bagage med oss, det var knappt att vi kunde lägga alla väskor på två vagnar.
Sen åker vi först hem till Vinos kusin Meeta som bor nära vår lägenhet och som har nycklarna till den. Klockan är nu ca ett på natten.
Vi får lite mat, ris med grönsaker i. Jättegott! Efter en liten stund drar vi vidare till vår lägenhet.
Lägenheten känns riktigt bra vid första anblicken. Vi pratar lite och sedan bestämmer vi oss för att gå till sängs. Klocka är halv fem på morgonen när vi somnar.
När resan började närma sig kollade vi igen och nu visade det sig att korgarna var 70 cm långa, och skulle det ju faktiskt gå att använda dem. Men det gick inte att fixa via telefon, istället skulle vi försöka fixa detta när vi skulle checka in.
Vi incheckningen på Landvetter kunde de inte göra något, nu blev vi istället hänvisade till Helsingfors flygplats som vårt anknytningsplan skulle gå ifrån. Väl där var svaret bara att det finns inga platser, planet är fullbokat, det kanske finns korgar men de går inte att använda på de platser som vi hade. Suck! Så det blev till att ha Niklas i knäet hela resan. Vilket för all del var värre för Vino än för mig, eftersom Niklas mestadels föredrar mamma framför pappa, framförallt nä mamma är inom synhåll.
När vi sätter oss på planet utropar Emily: Indien här kommer vi!
Till slut gick allt ändå bra, vi landade 20 minuter före angiven tid, men fick vänta 10 minuter i planet innan vi kunde taxa in eftersom gaten inte var redo; vi kom ju för tidigt!
Sen skulle det vara dags för den långa kön till pass- och visumkontrollen. Mycket riktigt, kön var lång och fort brukar det inte gå. Då säger Vino till mig,
”Vi tar diplomat-kön!”
”Men kan vi det, vi är ju inte diplomater?”, säger jag.
”Det står ’Diplomats and Officials’, vi har ju affärsvisum, det räknas som officials”.
Okej, kön är tom varför inte? Vi går dit och en tjänsteman frågar är ni officials?
”Ja”, svarar Vino.
Tjänstemannen tar passet och kollar igenom det, han verkar nöjd och processar allt på några minuter. Mycket smidigt.
Vi går vidare till bagageutlämningen och bagaget kommer snabbt utan vår vagn som vi lämnade in vid gaten. Den får vi separat levererad efter lite påstötningar av Vino. Troligen var det npgot missförstånd om var vagnen skulle lämnas.
Innan vi går igenom tullen passar jag på att köpa en flaska whisky. Det är smidigt att kunna göra det när man anländer, så slipper man bära med sig den på planet.
Okej, så genom tullen, här gäller det att ha med sig de små lapparna som man fick vid visumkontrollen, en för varje resenär, alltså fyra stycken.
Väl ute så är det tomt i ankomsthallen, det brukar vara smockfullt, men nu var det nästan helt tomt. Har de ändrat reglerna så att man inte får komma in i ankomsthallen kanske? Nej, det visar sig att det berodde på att en bomb hade briserat vid Qtub Minar och så då har man höjt säkerheten på flygplatsen.
Släktingarna väntar utanför, åtminstone de manliga. De tar bagaget och lägger det i en bil och så får vi åka en annan. Vilket mottagande! Jag kan säga att vi hade MYCKET bagage med oss, det var knappt att vi kunde lägga alla väskor på två vagnar.
Sen åker vi först hem till Vinos kusin Meeta som bor nära vår lägenhet och som har nycklarna till den. Klockan är nu ca ett på natten.
Vi får lite mat, ris med grönsaker i. Jättegott! Efter en liten stund drar vi vidare till vår lägenhet.
Lägenheten känns riktigt bra vid första anblicken. Vi pratar lite och sedan bestämmer vi oss för att gå till sängs. Klocka är halv fem på morgonen när vi somnar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
