Indien här kommer vi!

Flyga med småbarn är en prövning, det tror jag de flesta småbarnsföräldrar håller med om. Vi bokade i god tid platser med barnkorg, men så påstod flygbolaget att korgarna bara var 65 cm långa vilket inte skulle fungera för oss. Så vi släppte de platserna som vi hade fått eftersom de var belägna vid toaletterna; det är inget kul att sitta för nära toaletterna på långa flygningar, det blir ofta köbildning där.

När resan började närma sig kollade vi igen och nu visade det sig att korgarna var 70 cm långa, och skulle det ju faktiskt gå att använda dem. Men det gick inte att fixa via telefon, istället skulle vi försöka fixa detta när vi skulle checka in.

Vi incheckningen på Landvetter kunde de inte göra något, nu blev vi istället hänvisade till Helsingfors flygplats som vårt anknytningsplan skulle gå ifrån. Väl där var svaret bara att det finns inga platser, planet är fullbokat, det kanske finns korgar men de går inte att använda på de platser som vi hade. Suck! Så det blev till att ha Niklas i knäet hela resan. Vilket för all del var värre för Vino än för mig, eftersom Niklas mestadels föredrar mamma framför pappa, framförallt nä mamma är inom synhåll.

När vi sätter oss på planet utropar Emily: Indien här kommer vi!

Till slut gick allt ändå bra, vi landade 20 minuter före angiven tid, men fick vänta 10 minuter i planet innan vi kunde taxa in eftersom gaten inte var redo; vi kom ju för tidigt!

Sen skulle det vara dags för den långa kön till pass- och visumkontrollen. Mycket riktigt, kön var lång och fort brukar det inte gå. Då säger Vino till mig,

”Vi tar diplomat-kön!”
”Men kan vi det, vi är ju inte diplomater?”, säger jag.
”Det står ’Diplomats and Officials’, vi har ju affärsvisum, det räknas som officials”.

Okej, kön är tom varför inte? Vi går dit och en tjänsteman frågar är ni officials?

”Ja”, svarar Vino.

Tjänstemannen tar passet och kollar igenom det, han verkar nöjd och processar allt på några minuter. Mycket smidigt.

Vi går vidare till bagageutlämningen och bagaget kommer snabbt utan vår vagn som vi lämnade in vid gaten. Den får vi separat levererad efter lite påstötningar av Vino. Troligen var det npgot missförstånd om var vagnen skulle lämnas.

Innan vi går igenom tullen passar jag på att köpa en flaska whisky. Det är smidigt att kunna göra det när man anländer, så slipper man bära med sig den på planet.

Okej, så genom tullen, här gäller det att ha med sig de små lapparna som man fick vid visumkontrollen, en för varje resenär, alltså fyra stycken.

Väl ute så är det tomt i ankomsthallen, det brukar vara smockfullt, men nu var det nästan helt tomt. Har de ändrat reglerna så att man inte får komma in i ankomsthallen kanske? Nej, det visar sig att det berodde på att en bomb hade briserat vid Qtub Minar och så då har man höjt säkerheten på flygplatsen.

Släktingarna väntar utanför, åtminstone de manliga. De tar bagaget och lägger det i en bil och så får vi åka en annan. Vilket mottagande! Jag kan säga att vi hade MYCKET bagage med oss, det var knappt att vi kunde lägga alla väskor på två vagnar.

Sen åker vi först hem till Vinos kusin Meeta som bor nära vår lägenhet och som har nycklarna till den. Klockan är nu ca ett på natten.

Vi får lite mat, ris med grönsaker i. Jättegott! Efter en liten stund drar vi vidare till vår lägenhet.

Lägenheten känns riktigt bra vid första anblicken. Vi pratar lite och sedan bestämmer vi oss för att gå till sängs. Klocka är halv fem på morgonen när vi somnar.